Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greiders 1 majtal: Arbetarrörelsen måste bli modig igen!

Göran Greiders 1 majtal: Arbetarrörelsen måste bli modig igen!

Annons

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Jag kommer precis från Falun där jag stod på torget med Dala-Demokratens journalister. Och jag stod där i en känsla av både glädje och en sorts ilsken sorg – glädje över att så många antirasister denna dag visar upp sin avsky mot nazisterna som idag demonstrerar på 1 maj. Och den ilskna sorgen, den kommer förstås ur det faktum att nazister återigen visar sig på gatorna i detta land, i detta Dalarna.

Kamrater! Jag sa det redan förra året i mitt 1 majtal här i Ängsholen: att jag tycker det är fel att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen får tillstånd att demonstrera - och jag säger det igen: Det känns inte klokt att polisen gett dessa våldsverkare rätten att demonstrera mitt i Falun på 1 maj. Vi inlägger protest mot detta!

Vänner! Svensk grundlag ger rätten till åsiktsfrihet och mötesfrihet. Vi ska vara rädda om den rätten. Åsikter i sig ska inte kriminaliseras. Då går de bara under jorden och kan växa i skugga och mörker. Men just mötesfriheten handlar om något mer och något annat: Den handlar om fysiska möten mellan, i det här fallet, våldsbenägna nazister och vanliga medborgare. Det kan sluta i bråk och till och med blodsutgjutelse. I nazistiska Nordiska motståndsrörelsen vimlar det av kriminella och våldsbenägna medlemmar. Många har straffats. Några utreds just nu av Säpo för eventuellt terrorbrott i Göteborgstrakten. Tre personer ska åtalas för bombattentat mot flyktingboenden och mot en syndikalistisk lokal. Och det är inga vanliga brott vi talar om här – utan just den typen av politiskt betingade våldshandlingar som har ett terroristiskt syfte att skrämma upp hela befolkningsgrupper och försätta stat och myndigheter i kris.

Kamrater! Vänner! Jag menar att det är en terrorliknande nazistisk organisation som fått tillstånd att demonstrera på 1 maj i Falun och jag anser att det är fel. Jag är ingen jurist. Jag vet att polisen anser att den måste ha extrema skäl för att säga nej till en demonstration. Men jag menar att i detta fall föreligger dessa extrema skäl. Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är en terrorliknande organisation. Den utnyttjar demokratin enbart för att undergräva demokratin. Jag menar att det är naivt av myndigheterna att ge dem tillgång till gatorna på 1 maj.

Vänner! Mötesdeltagare! Det är nästan så man glömmer att det faktiskt blivit vår och att lärkor drillar och tranor trumpetar när man tänker på allt djävulskap som rör sig i denna eländiga värld. För en vecka sedan gick den franska högerextrema ledaren Marine Le Pen vidare till andra omgången i det franska presidentvalet. Det var väntat. Och själva problemet är just att det var väntat: Vi förvånas inte längre över att en högerextrem ledare, som förvaltar ett antisemitiskt och fascistiskt franskt arv, når framgångar i ett viktigt europeiskt val. Det är det som är skrämmande: Att vi kanske är på väg att vänja oss vid att de rasistiska och extremnationalistiska krafterna normaliserats. Och det har gått fort. För femton år sedan skulle detta ha utlöst en chockeffekt i Frankrike och i världen. Nu är det nästan så att vi rycker på axlarna.

Kamrater! Vi är på väg att få en värld där endast två ideologier står mot varandra: Å ena sidan högerextremism och högerpopulism – och å den andra sidan alla dessa utpräglade marknadsliberaler. Vi såg i höstas högerpopulisten Donald Trump vinna över Hillary Clinton som just på grund av sin marknadsliberalism inte fick med sig tillräckligt många amerikanska arbetarröster. Och tyvärr har även socialdemokratin, både i Sverige och i Europa, på många sätt anammat marknadstänkandet och släppt den ideologi som sätter social jämlikhet främst. Socialdemokratin har tyvärr mer varit en del av och en påhejare av den marknadsliberala våg som sköljt över världen det senaste kvartsseklet än vad den varit en opponent mot den. Tony Blair, om ni minns honom, och Gerhard Schröder, om ni minns honom är två exempel på europeiska socialdemokrater som glömde löntagarna och snarare försökte tävla med borgerligheten om vem som är mest marknadsvänlig. Bill Clinton gjorde detsamma i USA och knappast heller Barack Obama vågade vända på den utvecklingen.

Kamrater! Detta är den bistra sanningen. För några år sedan gjorde, på uppdrag av en stor svensk dagstidning, en amerikansk tankesmedja en analys av marknadsliberala reformer i Europa – och man kom fram till att Sverige var det land som gått längst när det gäller avregleringar och privatiseringar. Och det har skett under både högerregeringar och socialdemokratiska regeringar. Och även Frankrikes troliga näste president, Emmanuel Macron, är en typisk marknadsliberal, med sin bakgrund i finansvärlden och som eurofantast. Jo, det är självklart att man håller på honom i kraftmätningen med Marine Le Pen. Vore jag fransman skulle jag självklart gå och lägga rösten på Macron. Men denne franske presidentkandidat står tyvärr för en tidstypisk marknadsliberalism som inte har mycket att ge den vanlige löntagaren.

Vänner! Jag var elak på Twitter häromdagen och liknade Macron vid en speedad Mikael Damberg – en Mikael Damberg som går på kokain - alltså en marknadsliberal högersosse utrustad med fransk esprit och vältalighet.

Vänner! I det franska presidentvalet utraderades nästan det franska socialistpartiet. Kvar på banan är marknadsliberalism och högerextremism. Och det skrämmer mig, det oroar mig, och det får mig att grubbla.

Kamrater! Jag tror ju att det är den överallt förhärskande marknadsideologin som har stampat fram den oerhörda sociala otrygghet och ökande ojämlikhet som givit luft under vingarna åt Europas högerextrema rörelser.

För så här ser det ju ut: Ta ifrån vanligt folk känslan av social trygghet, ta ifrån dem deras jobb och framtidstro, avreglera och privatisera välfärd och infrastruktur, låt antalet miljardärer växa snabbt samtidigt som andelen fattiga växer ännu snabbare, låt sjukvården gå på svältkurer så att den är kroniskt undernärd – och vi får till slut en stor del av befolkningen som känner att detta inte är deras samhälle. Och många går då, tyvärr, till de högerextrema.

Kamrater! Jag blir ganska ofta uppringd av Sverigedemokrater som säger att de för fem, tio år sedan självklart röstade på socialdemokraterna men att de nu inte vill göra det. Sverigedemokraterna har gett dem en syndabock att skylla alla problem på, invandrarna. Ibland slutar de där telefonsamtalen med att jag och den som ringer bara står och skriker åt varandra i telefonen tills jag helt enkelt stänger av mobilen.

Men en sak har jag märkt: Det enda som kan bota en vanlig arbetare som gått och blivit Sverigedemokrat är att ge honom eller henne en annan syndabock än invandrarna. Det har hänt att jag fått sådana där samtal att handla om direktörer som skaffar sig enorma löner och tillskansar sig lika enorma bonusar, eller om banker som gör 100 miljarder i vinst och ändå lägger ner lokalkontor på småorter, eller om stora välfärdskoncerner som suger ut skattepengar ur den gemensamma skattebasen och skänker dem till aktieägare eller bolagsledningar.

Och, kamrater, då har ibland något ibland hänt: Den där sverigedemokraten i andra änden av telefonlinjen vaknar till och börjar ana att det finns grundläggande orättvisor i detta samhälle som inte alls handlar om nyanlända eller invandrare. Klassamhället kommer i fokus. Rättvisan kommer i fokus. Ilskan mot den ekonomiska eliten kommer i fokus. Plötsligt kan det gå upp för den där före detta sossen som nu vill rösta på SD att SD står för en mer moderat och nyliberal politik än vad moderaterna gör. Och jag har då för en stund lyckats ge dem en annan syndabock: den för långt gångna marknadsideologin.

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Den medicinen och det receptet mot högerextremism tror jag på. Det borde doktor Löfven oftare skriva ut. Det borde svensk och europeisk socialdemokrati skriva ut som motmedicin. Socialism botar människor!

Vänner! 1 maj är den dag, den internationella dag, då den socialistiska idén står i centrum. Den demokratiska socialismen har ett slags social bergspredikan som säger följande: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Vi kan kalla det för den demokratiska socialismens bergspredikan. Nästan ingen kan säga emot det budskapet. Denna sociala bergspredikan säger ja till jämlikheten för att den vet att det bara är den som kan bota våra samhällen från högerextremism, förbittring och politisk uppgivenhet.

Mötesdeltagare! Jag ägnade i förra veckan några dagar åt att läsa de första socialdemokratiska partiprogrammen. Jag skulle nämligen hålla ett föredrag med rubriken Vad vilja socialdemokraterna? Alltså agitatorn August Palms gamla rubrik. Idag är det ibland nästan lögn i helvete att svara på frågan Vad vilja socialdemokraterna? Men för mer än ett sekel sedan var det inte svårt. Så här sa man i det första partiprogrammet 1897: ”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.” Punkt.

Den som skrev det där var en man som vuxit upp inte så långt från den plats vi står på här – han hette Axel Danielsson och kom från Korsnäs i Dalarna. Och ni hör vilket självförtroende och vilken kaxighet det finns i de där formuleringarna; Axel Danielsson visste vad socialdemokratin ville.

Kamrater! Jag menar att när socialdemokratin trädde fram på den historiska arenan för mer än hundra år sedan, så var det med stora anspråk och på många sätt som en vänsterpopulistisk rörelse. Man visste färdriktningen. Man vände sig emot den ekonomiska eliten. Man vågade tala i hela folkets namn och orden som kom från socialdemokratin gav de förtryckta självförtroende och ingjöt respekt hos de privilegierade i samhället. Det går att avfärda den unga socialdemokratin som bara retorisk och full av utopiska löften, men jag menar att under många generationers tid så blev formuleringar av det där slaget till en realpolitisk kraft. Socialdemokratin utmanade en gång det bestående på ett djupgående sätt och det fick människor att vakna till och se nya horisonter.

Med tiden blev socialdemokratin naturligtvis också en pragmatisk rörelse, full av handlingskraftiga kvinnor och män som tog itu med vardagspolitikens alla utmaningar. Men hela tiden fanns en horisont att vända blicken mot, en färdriktning, en kompass. Och den färdriktningen satt i väldigt länge. Det dröjde faktiskt ända till år 2001 innan den så kallade portalparagrafen i det socialdemokratiska partiprogrammet ströks. Och den löd så här:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Jag tycker det är vackert. Man känner att i sådana ord finns en färdriktning. Men hösten 2001 ströks detta ur det socialdemokratiska partiprogrammet. Jag var där. Jag minns det. Göran Persson såg väldigt nöjd ut över att bli av med de sista restrena av de stora anspråkens politik. Och jag vill nog påstå att det där var en symbolhandling som visade att man tappat kompassen och inte längre riktigt visste vad man ville. Idag är socialdemokratin ett parti som svajar kring 28-30 procent av väljarkåren. Och känslan är stark av att det inte riktigt vet vad det vill.

Kamrater! Mötesdeltagare! Detta är problemet. När kompassen går förlorad går både väljare och partiledningar vilse. Allra tydligast syns denna vilsenhet i synen på vinster i välfärden. Den frågan är inte vilken fråga som helst. När vinster i välfärden tillåts så stöps sakta men säkert hela det svenska välfärdssamhället om. I detta nu håller en ny välfärdskapitalism på att bildas. Stora koncerner gör vinster på våra gemensamma skattepengar och de bygger upp en ny, privat marknadsmakt i det svenska samhället på bekostnad av vår folkvalda, demokratiska makt. De har massor av resurser för att bedriva lobbyverksamhet och gör det med stor frenesi. Och ge dessa välfärdskapitalister några år till, så kommer de att kräva att den som vill betala extra ska få bättre välfärd än den som inte kan betala lika mycket. Vi kommer att få nya klasskillnader. Och de privata sjukförsäkringarna växer snabbt och skapar nya ojämlikheter i tillgången på vård. På skolområdet har en ny segregation kommit med de privata friskolorna som skiljer barn från olika sociala klasser åt.

Kamrater! Det här är en av vår tids största samhällsfrågor. Hur det går i frågan om vinster i välfärden avgör hur jämlikt eller ojämlikt detta land blir i framtiden. En socialdemokrati som vet sin färdriktning måste ta den stora striden, och klart och tydligt deklarera: Vi vill inte ha någon marknad i välfärdssystemen! Vi säger nej till vinster i äldreomsorg, skola, sjukvård! Vi menar att gemensamma skattepengar ska gå till offentligt driven välfärd som fördelas jämlikt mellan alla människor, efter behov, oavsett inkomst, kön eller etnicitet.

Kamrater! Det är dags att socialdemokratin går till val på ett klart och tydligt nej till vinster i välfärden!

Och vänner, mötesdeltagare: Här finns en riktigt konstig sak. En rad opinionsmätningar visar att en majoritet av svenska folket och till och med en majoritet av de borgerliga väljarna vill begränsa vinsterna i välfärden. Inte ens nyliberalen Annie Lööf har sina egna väljare med sig när hon försvarar den extrema marknadsmodell som Sverige idag har när det gäller välfärden.

Så Stefan Löfven! Våga tala om detta! Våga kräva ett verkligt stopp för vinster i välfärden! Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.

Kamrater! Mötesdeltagare! Socialdemokratin måste våga vara utopisk och bland gå emot vad experter och ekonomer säger är nödvändigt. Vi har idag ett samhälle där tekniken i snabb takt rationaliserar bort många jobb. Ändå blir samhället totalt sett bara rikare och rikare. Vad ska vi göra med dessa rikedomar som arbetas ihop av landets alla löntagare? Ska vi låta dem anhopas hos de övre skikten och kapitalägarna? Eller ska vi våga ta steget och säga det som borde vara en självklarhet: Alla ska kunna ha ett arbete att gå till, men arbetstiden borde generellt förkortas. Jag tror att en arbetstidsförkortning dramatiskt skulle förbättra de flesta människors liv. Istället för att komma hem utpumpad från jobbet kommer man hem piggare och gladare och kan lättare engagera sig i det som är viktigt: att träffa andra människor, att engagera sig i någon social rörelse, eller bara något så enkelt som att få tid att laga riktig mat. Och med kortare arbetstid skulle vi också göra en bättre insats på våra arbeten.

Vänner! En rörelse som vet vad den vill vågar också vara systemkritisk, den vågar blicka framåt i andra banor än nationalekonomernas. Arbetstidsförkortning låter idag som en utopi. Jag tror att det är en nödvändighet.

Vänner! Mötesdeltagare! Jag har låtit både förbannad och missmodig under stora delar av det här 1 majtalet. Men, här kommer en överraskning: Jag är optimist. Jag blir optimist bara genom att gå ut i trädgården och se hur rabarbern redan stuckit upp sina röda knytnävar ur den svarta jorden. Igår såg den lilla nunneörten sticka upp ur fjolårsgräset. Knoppar syns på äppelträd och körsbärsträd. Men inte bara det: Jag blir faktiskt optimist även när det gäller dagspolitiken varje gång jag hör moderatledaren Anna Kinberg Batra öppna munnen: Man hör direkt att det inte går bra för det där partiet. Alliansen är splittrad. Och den har ingen agitator alls som kan ställa frågan Vad vilja allianspartierna? Jag blir optimist när jag ser hur de fyra allianspartierna och Sverigedemokraterna har förvandlats till inget annat än gnällspikar – som är mycket mer intresserade av att fälla en regering än att bedriva politik som är bra för landet. Och jag blir också lite optimistisk när jag ser hur Stefan Löfven trots allt vinner i längden; han är ingen elitistisk politiker. Han vet något om klassamhället. Jo, han är ganska mesig, men det beror också på att vi är för dåliga på att driva på honom i rätt riktning.

Kamrater! Mötesdeltagare! Jag är framförallt optimist för att när jag läser de där gamla orden som socialdemokrater ropade ut för mer än hundra år sedan – så vet jag att det finns en demokratisk socialism som står sig genom årtiondena och alltid bevarar sin aktualitet. Människan löser de problem hon ställs inför, sa en gång Karl Marx. Och jag håller fast vid det: Vi måste lösa klimatkrisen och vi måste stoppa den skenande ojämlikheten och jag vet att det ena förutsätter det andra. Det gröna och det röda möts i idén om den sociala jämlikheten.

Vänner! Mötesdeltagare! Vi ska snart sjunga Internationalen. Men jag avslutar mitt tal med att läsa upp en sång om Moder Jord. Den skrevs av sångaren Neil Young som på senare år blivit en radikal aktivist som kämpar mot oljebolag som förstör ursprungsbefolkningarnas marker i Nordamerika och är allmänt bråkig. Hans sång om Moder Jord liknar en stilla, vemodig, lovsjungande men också ilsken psalm över vad girigheten gör med denna planet. Så här har jag översatt Neil Youngs Mother Earth:

Åh moder Jord

du är så grön

Du ger så glatt

en fattig bonde lön

Men hur länge till

orkar du blott ge

och aldrig få

en skörd att så?

Och aldrig få

en skörd att så?

Åh moder Jord

du lyser upp

i åskans natt

med blixtens ord

Ditt skådespel

dina somrars dar

tas nu ifrån dig

av dom som har

Tas nu ifrån dig

av dom som har

Åh moder jord

som nu förråds

av maktens män

och girighet

Ska våra barn

och deras liv

bytas mot lyx

och tidsfördriv?

Bytas mot lyx

och tidsfördriv?

Ge all respekt

till en grön planet

Säg högt ditt nej

till all girighet

Kommentar: Detta är mitt 1 majtal i sin hehet. Jag höll det kl 14 i Ängsholens folkpark.