Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greiders 1 majtal: "Det går helt enkelt inte att hålla tyst om detta!"

Annons

 

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!

 

Jag ska gå rakt på sak och vara väldigt klar och tydlig: detta år, nådens eller onådens år 2019, är det svårare än vad det någonsin har varit att hålla ett socialdemokratiskt 1 majtal. I förra veckan kom beskedet att regeringen nu tillsätter en utredning för att luckra upp arbetsrätten och urholka LAS. Okay - det är en utredning, ingen vet vad det blir för politik av det till slut.

 

Men, kamrater, som symbolhandling är det något oerhört vi nu bevittnar. Vi vet alla, vi som befinner oss i den här lokalen, jag tror till och med att vi alla känner det djupt inom oss, att om socialdemokratin har något berättigande, något historiskt existensberättigande, så är det som försvarare av löntagarnas trygghet och rättigheter. Det är det som är socialdemokratins själ. När partiet sviktar på den punkten - då riskerar hela idén om ett socialdemokratiskt parti att rämna och förvandlas till ruiner.

 

Vänner! Det känns kort sagt för jävligt att behöva stå på 1 maj och berätta att det socialdemokratiska partiet, det som i år fyller 130 år, ser sig tvunget att utreda på vilket sätt arbetsrätten ska försämras. Snart läggs dessutom ett förslag om att begränsa strejkrätten, som har samma både verkliga och symboliska och nedbrytande effekt på varje äkta socialistiskt hjärta.

Vänner! Det känns kort sagt för jävligt att behöva stå på 1 maj och berätta att det socialdemokratiska partiet, det som i år fyller 130 år, ser sig tvunget att utreda på vilket sätt arbetsrätten ska försämras.

Och inte nog med det: i höst vet vi att den regerande socialdemokratin kommer att sänka skatten för de rikaste genom att ta bort värnskatten. I ett läge där inkomstklyftorna skenar, klassamhället förvärras, gapet mellan stad och land djupnar, då kommer en socialdemokratisk finansminister att lägga fram en budget där de rikaste i Sverige får det ännu bättre.

 

Kamrater! Mötesdeltagare! Det går helt enkelt inte att hålla tyst om allt detta. Det vore lögnaktigt och förljuget att inte tala om detta i ett socialdemokratiskt 1majtal. Vi har nu en socialdemokrat som statsminister. Och det var en stor seger att Stefan Löfven blev statsminister och inte Ulf Kristersson - föreställ er exempelvis bidragsfuskaren Erik Bengtsboe som bostadsminister i en högerregering. Men priset är högt. Priset är så högt att vi nu kan få bevittna hur svensk socialdemokrati för all och för evig framtid förlorar trovärdigheten för svenska löntagare.

 

Kamrater! Vi måste därför rasa mot den nya politiken! 1 maj är löntagarnas dag, inte något enskilt partis dag. Och om vi tar vår övertygelse på allvar så måste vi, också i namn av den socialdemokrati och den demokratiska socialism vi tror på, visa vår totala upprördhet inför det som nu sker. Vi går inte med på att tryggheten urholkas!

 

Och vänner! Det här dramat är inte enbart svenskt. Det stundande EU-valet borde ha som sitt huvudtema växande klassklyftor. Klassklyftorna skenar inte bara i Sverige utan över nästan hela Europa. I Frankrike har en mycket ung författare, han heter Edouard Louis och han är bara 27 år gammal, gjort succé med sina romaner om klassförtrycket.

 

Edouard Louis är uppvuxen i en fattig arbetarfamilj i ett nordfrankrike som hemsöks av arbetslöshet och kris och som bitvis inte är så olikt vårt eget Bergslagen och Dalarna. Han har skrivit en bok som heter ”Vem dödade min far”. I boktiteln finns inte ens något frågetecken, bara ett konstaterande: Vem dödade min far. Fadern skadade ryggen på fabriken där han jobbade och blev mer eller mindre handikappad men tvingades ändå arbeta. Mot slutet arbetade han som gatsopare. Den unge författaren Edouard Louis anklagar i sin bok, som för övrigt bara är på nittio brinnande sidor, fyra franska presidenter för att de tagit livet av hans far - genom att fördyra mediciner, skära bort bidrag, öka pressen på sjuka att ändå skaffa sig ett arbete. Högerpresidenter och socialistiska presidenter - alla har de bidragit till att knäcka denna franska arbetare. Här är några korta stycken ur ”Vem dödade min far”:

Fadern skadade ryggen på fabriken där han jobbade och blev mer eller mindre handikappad men tvingades ändå arbeta. Mot slutet arbetade han som gatsopare. Den unge författaren Edouard Louis anklagar i sin bok, som för övrigt bara är på nittio brinnande sidor, fyra franska presidenter för att de tagit livet av hans far - genom att fördyra mediciner, skära bort bidrag, öka pressen på sjuka att ändå skaffa sig ett arbete. 

"I augusti 2016, under François Hollandes presidentperiod, driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri med stöd av premiärminister Manuel Valls igenom den så kallade arbetslagen, Loi Travail. En lag som gör det lättare att avskeda folk och som ger företag möjlighet att tvinga arbetstagare att överskrida sin ordinarie arbetstid med flera timmar i veckan. Företaget som hade anställt dig som gatsopare kunde nu kräva att du skulle sopa ännu mer, att du skulle gå böjd ännu längre tid varje vecka. Ditt nuvarande hälsotillstånd, dina svårigheter att röra dig, dina andningsbesvär, din oförmåga att leva utan hjälp av en maskin, beror i stor utsträckning på att du livet igenom har utfört monotont fabriksarbete och därefter har gått böjd och sopat gator åtta timmar om dagen sju dagar i veckan, sopat upp andra människors skräp.

 

I augusti 2017 tar Emmanuel Macrons regering fem euro i månaden från Frankrikes mest utsatta medborgare, med fem euro i månaden sänker han det socialbidrag som gör att Frankrikes fattigaste medborgare kan få tak över huvudet och betala sin hyra. Samma dag – eller nästan samma dag, strunt samma – går han ut med en skattesänkning för Frankrikes mest förmögna personer. Han anser att de fattigaste är för rika och att de rika inte är rika nog.

 

Den 27 maj 2017 blir Frankrikes president Emmanuel Macron under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän – båda i t-shirt – mitt på en gata. Männen är arga, det märks på hur de uttrycker sig. De ser plågade ut också. Emmanuel Macron svarar dem i föraktfull ton: ”Tro inte att ni skrämmer mig med era t-shirtar. Vill man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba.” Han avfärdar dem som inte har råd att köpa sig en kostym som onyttiga och slöa, vill få dem att skämmas. Han tydliggör den brutala gränsen mellan dem som bär kostym och dem som bär t-shirt, mellan de härskande och de undertryckta, mellan dem som har allt och dem som har ingenting. Den här sortens förödmjukelser från de härskandes sida får dig att kröka rygg ytterligare."

 

Det här är alltså inte Sverige. Det är Frankrike, de gula västarnas Frankrike. Landet där hundratusentals ilskna människor, vanligt folk från landsorten och landsbygden som har svårt att få ekonomin att gå ihop, gång på gång har invaderat huvudstaden Paris och krävt social rättvisa. Edouard Louis har gått med i demonstrationerna. Det är Frankrike, men det är inte så förbannat olikt vårt eget Sverige. Ty även här är budskapet från den politiska eliten att skatterna måste sänkas för de rika och att de fattiga måste fås att jobba hårdare.

 

S-ledningen var dåliga förhandlare när de förhandlade fram det så kallade Januariavtalet. Det måste sägas. Centerpartiets Annie Lööf la fram en kravlista som i det närmaste liknade en sekteristisk nyliberal julklappslista, med privatiseringar och avregleringar. Centerpartiet är idag ett närmast nyliberalt parti.

Kamrater! Mötesdeltagare! Det enda som i långa loppet kan förändra något är att många människor visar sin ilska. Det finns ingen annan väg. Och jag menar att det är så här: S-ledningen var dåliga förhandlare när de förhandlade fram det så kallade Januariavtalet. Det måste sägas. Centerpartiets Annie Lööf la fram en kravlista som i det närmaste liknade en sekteristisk nyliberal julklappslista, med privatiseringar och avregleringar. Centerpartiet är idag ett närmast nyliberalt parti. Jag brukar säga att Annie Lööf har doppats i ett syrabad från Timbro. Centerpartiet är inte längre ett småfolksparti för landsbygden. Det är ett timbrofierat parti. Jag tror att många centerpartister på landsbygden inte har fattat det. De tror att Thorbjörn Fälldin fortfarande är partiledare.

 

När jag kom till Dala-Floda för femton år sen fick jag ett erbjudande att gå med i centerpartiet. Jag gladde mig åt förtroendet från det som då ännu var ett jämlikhetsinriktat småfolksparti - men jag eldade förstås upp brevet i täljstenskaminen.

 

Mötesdeltagare! Även Liberalerna, som bytte bort sitt gamla namn Folkpartiet därför att de inte vill ha med folk att göra längre, är som uppslukat av en mycket doktrinär marknadsliberalism. Liberalerna är det parti som allra mest envist vägrar att se att den svenska skolan fallit offer för en extrem marknadifiering där stora koncerner suger ut våra skattepengar och låter dem gå till aktieutdelning och skyhöga VD-löner. Jag vet att den socialdemokratiske utbildningsministern, Anna Ekström, är mycket kritisk till friskolornas vinstlystnad och segregering, men nu är det med Liberalerna hon måste samarbeta och jag är livrädd för att det samarbetet kommer att ta död på svensk socialdemokrati.

 

Kamrater! Mötesdeltagare! Var det alltså fel av Löfven att ingå ett avtal med mittenpartierna? Mitt svar på det är Nej - men: Löfven har förhandlat dåligt. Jag menar att det är helt uppenbart. Löfven och de andra ministrarna har dessutom varit usla på att slå fast att de inte gläder sig åt att tvingas genomföra nyliberal politik; de har ibland låtit nästan entusiastiska inför den uppgiften.

 

Och det är en sak till: s-regeringen har hittills inte vågat pressa mittenpartierna på egentligen någon enda punkt. Trots att det taktiska läget nu har ändrats ordentligt: sedan Ebba Busch Thor öppnade pärleporten för Jimmie Åkesson har situationen förändrats i grunden. Liberalerna och Centern har ju idag ingenstans att gå om de lämnar samarbetet med socialdemokraterna. Löfven har därmed ett gyllene tillfälle att lägga förslag som gör livet bättre för löntagarna istället för sämre. Han kan pressa Lööf och Björklund mycket mer än han gör.

 

Varför, kamrater, gör han inte det? Jag vill ha svar på den frågan. Kanske kan vi från detta möte i Lindbergshallen skicka ut det som en gemensam fråga till s-ledningen: Varför vågar ni inte pressa på mera? Fattar ni hur högt ni nu spelar med arbetarrörelsens hela framtid? Eller är det så som många känner: att det är viktigare för er att få ha kvar era jobb som ministrar än att slåss för landets löntagare?

Kanske kan vi från detta möte i Lindbergshallen skicka ut det som en gemensam fråga till s-ledningen: Varför vågar ni inte pressa på mera? Fattar ni hur högt ni nu spelar med arbetarrörelsens hela framtid? Eller är det så som många känner: att det är viktigare för er att få ha kvar era jobb som ministrar än att slåss för landets löntagare?

Vänner! Så mycket om det bedrövliga politiska spelet. Jag tycker att det tär på krafterna att ens tänka på det.

 

Men, mötesdeltagare. Våren är här och det finns också mycket annat att tala om idag.

 

Jag har bara träffat Greta Thunberg en gång. Det var utanför Riksdagshuset en fredag under hennes ständiga skolstrejk. Jag pratade med henne i tio minuter. Och så mycket står helt klart: denna tonåriga skolflicka är ingen som söker uppmärksamhet för uppmärksamhetens egen skull eller för sin egen skull. Hon är inte en av de där som gör utmanande saker för att bli en kändis och komma med i media. Hon bryr sig helt enkelt bara om en sak: att föra fram argument för en hållbar värld.

 

Vad ska man säga om fenomenet Greta? Det enklaste jag kan säga är detta: Jag blir glad och hoppfull varje gång hon står inför en massa ungdomar och talar om klimathotet eller läxar upp någon premiärminister någonstans i världen. Makthavarna står försagda inför denna lilla varelse. Det är underbart att se.

 

Kamrater! Mötesdeltagare! Jag har talat om klimat och miljö i varje tal jag hållit på 1 maj i Gagnef kommun. Förra året talade jag om älven som vi såg stiga och växa i styrka och spola med sig bryggor och båtar - och bara någon månad senare såg jag hur älven istället krympte och hur bottenstenarna blev synliga. Den heta sommaren 2018 kommer att ihågkommas i mannaminne. Vi kommer att minnas rökpelarna som steg mot himlen även här i närheten och kanske kände vi till slut brandröken från Älvdalen driva in på bygatorna. Och jag tror att något skedde mentalt inom oss den där sommaren.

 

Jag såg ängar där gräset knappt växte. Hunden orkade knappt röra sig. Många gamla människor mådde till sist riktigt dåligt i de kvava sommardagarna. I Katrineholm ramlade min nittiotvååriga mamma omkull i sin lägenhet och hamnade på ett äldreboende. Och när jag såg hennes späda varelse tänkte jag på hur oskyldig just hon är till den växande klimatkrisen: Hon är en förkonsumistisk människa.  Hon växte upp innan konsumismen exploderade. Hon cyklade på sin blåa monark från femtiotalet genom världen, flög inte en enda gång i sitt liv, köpte aldrig en plastkasse i matbutiken. Jag tänker när jag hälsar på henne att vi alla har något att lära av den allra äldsta generationen.

 

Vänner! Denna varma vår har lite av samma känslor som förra sommaren gjort sig påminda igen: bränderna, evakueringen av folk, de torra markerna, den krypande oron över att något på allvar håller på att inträffa som kommer att förändra allt, för oss, för våra barn, för våra barnbarn.

 

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Vår tids stora utmaning är att förena de två ödesfrågor som hela mänskligheten nu står inför: De överallt galopperande klassklyftorna och den accelererande globala uppvärmningen. Vi vet att de rikaste tio procenten av världens befolkning står för nära hälften av klimatutsläppen. Greta Thunberg sa något träffande nyligen. Hon sa: ”Vår framtid på den här planeten såldes ut för att en liten grupp människor skulle kunna tjäna enorma mängder pengar."

Greta Thunberg sa något träffande nyligen. Hon sa: ”Vår framtid på den här planeten såldes ut för att en liten grupp människor skulle kunna tjäna enorma mängder pengar." 

Kamrater! Det där är sanningen. Klimatfrågan kan inte lösas om inte de allra rikaste kläms åt. Den fria marknaden och den råa kapitalismen befinner sig i konflikt med jordens hela biosfär. Bara genom att öka jämlikheten i våra samhällen kan vi bekämpa den statusjaktskultur som ständigt sätter igång jakten på nya prylar. Gula västar och klimatkamp går hand i hand. Och jag tror att insikten om det sakta men säkert nu växer.

 

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! På lång sikt är jag optimist. Vi löser gemensamt de problem vi ställs inför. Men i svensk politik finns, ärligt talat, just nu inte mycket att känna optimism inför. Politikerna ger oss inte mycket hopp. Hoppet måste vi själva stå för.

 

Och kom ihåg: En ensam människa är aldrig optimistisk. Två människor kan fastna i gnället över sakernas tillstånd. Men fem personer eller femton eller hundra som träffas är i grunden aldrig ledsna. När folk kommer samman föds hopp och skratt.

 

Hos den som är förbannad i sin ensamhet ökar blodfetterna och hälsan försämras. Den som är förbannad tillsammans med många andra genomsköljs alltid av ett slags livsglädje och optimism.

 

Kamrater!  Jag har uttryckt min ilska över vad som nu sker i svensk politik. Men jag ska avsluta ned något helt annat - en hyllning till våren och humlan. Här är min hyllning till humlan:

 

 

Nej, det är inte alls otroligt

att Gud är en humla.

Utrota denna humla och den ska hämnas

med sin mäktiga frånvaro.

 

Tung och gammaltestamentlig

tumlar den runt i trädgården.


Den borrar sig in i en smällglim.

fastnar nästan där men kommer

irriterat loss och är glad igen.

Humlan möter en fladdrande fjäril


och låter med en surrande grymtning


denna tankspridda kollega

som ser ut som en förvirrad kontorist

i vit skjorta


hinna före till den röda rosen.

 

All denna äppelblom och dessa snart


glänsande äpplen 
är för humlan

förstås bara en bisak.


Men jordhumla, hushumla,

ängshumla, åkerhumla,

trädgårdshumla och kanske stadshumla

eller gagnefhumla:

ni flyger genom dammiga stadsparker

över gulnade gräsmattors öknar

spejande också för vår skull.

 

Människa!

Du måste maka på dig!


Du är bara en av de arter som ska leva här!

Du skall därför rädda

den där
mjuka vilsna lilla helikoptern


som fastnat bakom


verandafönstrens glasbur.

 

Lilla humla!


Flyg genom oss


flyg genom
 våra medvetandens lövkronor

och befrukta även oss!

 

Gud är en humla.

 

Talet Göran Greider höll i Lindbergshallen i Djurås på maj.

 

 

 

 

 

 

Annons