Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Göran Greiders 1 majtal: ”Vi måste våga vara antikapitalister!”

Kamrater! Mötesdeltagare! Vi lever i en tid när det sitter en nazist i Ludvikas kommunfullmäktige. Att högt uttala meningen ”Det sitter en nazist i Ludvikas kommunfullmäktige” borde få oss alla att skaka till i våra grundvalar och fråga oss: Är detta Sverige?

I Borlänge, bara några mil härifrån, ska idag den organisation som kallar sig Nordiska Motståndsrörelsen ordna en demonstration. När jag första gången hörde det där tänkte jag: Är detta Sverige? Denna organisation är en våldsinriktad högerextrem rörelse. Jag frågade mig som de flesta andra: Varför ger polismakten tillstånd åt en nazistisk organisation att demonstrera på arbetarrörelsens stora dag? Ingen vet hur många de kommer att vara i Borlänge – men en enda nazist på gatorna på 1 maj är en för mycket!

Nej, vi tror ju inte att de är många, dessa högerextremister. Men vi vet att de är farliga för allt vad demokrati och rättvisa heter. Vi vet att de är bokstavligt talat livsfarliga för enskilda människor med annan hudfärg än den vita eller för homosexuella eller för vänsteraktivister som de gärna ger sig på, ofta fegt, i en klunga som överfaller en försvarslös person.

Vi vet också att alla högerextrema rörelser – och där räknar jag också in Sverigedemokraterna – alltid och i alla tider kommer att stå i den djupaste motsättning till vad vi står för här. Dessa rörelser säger ofta att de kämpar för folket – men de går överhetens ärenden när de får vanliga människor att hata varandra istället för att gemensamt slåss för jämlikhet och fördelningspolitik.

Vänner! Mötesdeltagare! Till min oförställda glädje har jag de senaste månaderna börjat lägga märke till att Sverigedemokraterna är på väg att framstå som – ja, jag hittar inget bättre ord – extremt långtråkiga. När jag hör Åkesson eller Jomshof intervjuas är jag allt som oftast på väg att somna. Det går bara tjugo sekunder så är de inne på samma refräng: Invandring och flyktingar som det stora hotet. Vad tycker SD om vädret? Svar: De tycker att invandrarna har förstört vädret.

De har helt enkelt blivit orimligt långtråkiga. Och jag menar att det är ett viktigt tecken: Sverigedemokraterna fascinerar inte längre någon. All högerextremism tycks livnära sig på att alla vi andra för en tid blir chockerade över vad de säger.

Det där syns också i de amerikanska primärvalen som pågår just nu. Den republikanske kandidaten Donald Trump har knappt lagt ut några pengar alls på kampanjer i TV och radio. Han har kunnat lita på att de konstiga saker han häver ur sig räcker för att få medierna att komma springande. Plötsligt säger han att han är för tortyr och skendränkningar i kampen mot terrorismen. Han säger att kvinnor som gör abort borde straffas. Han livnär sig på att chockera.

Men det där fungerar bara en tid. Till slut chockeras vi inte längre. Det vi ser är istället en politiker som mist allt vett, en miljardärsson som fått allt gratis i livet – och ändå säger att han vill slåss mot etablissemanget. Vi ser hyckleriet.

Kamrater! Vänner! Den extrema högern, vare sig det är SD eller Donald Trump, lever på att chockera oss. Vi svarar genom att säga att de är på väg att tråka ut oss!

Mötesdeltagare! Genom världen går det sedan trettio år en tryckvåg av nyliberalism, avregleringar och kapitalistiskt tänkande. Praktiskt taget allt är på väg att bli en vara på en marknad: Vård, skola, och i slutändan människor. Jag tror att det är denna våg som har skapat den nya högerextremismen. Värdet av det som får en prislapp på sig degraderas lätt. För trettio år sedan fanns inte den extremhöger som jag nyss talade om. En lång efterkrigstid av välfärdsreformer och ökad social trygghet hade ryckt undan grunden för det högerextrema missnöjet. Trygga människor hatar inte. Bara några darriga gubbar från nazismens epok fanns kvar i Sverige på sjuttiotalet.

Sedan kom Thatcher och Reagan, privatiseringar och skattesänkningar, växande klyftor och en allmän otrygghet över stora delar av samhället - och så skapades grogrunden för denna nya högerextremism. Och det värsta av allt: Vi har fått en arbetarrörelse som inte sedan Palmes dagar har vågat uttala sitt Nej till denna enfaldiga marknadsdoktrin och denna fria kapitalism. När hörde ni senaste Stefan Löfven säga att han är antikapitalist eller kalla sig demokratisk socialist?

Kamrater! Vi måste våga vara marknadskritiker. Vi måste våga kalla oss antikapitalister. Vi måste i klartext våga säga att klassamhället ska bekämpas. Vi har fått lära oss allt om skatteparadisen och om hur förmögna människor och stora bolag fått hjälp av storbanker att undandra skatt från det gemensamma och vi måste säga nej till allt detta så att det hörs. Vi måste säga nej till de vinster i välfärden som direkt göder riskkapitalbolag och global finanskapitalism. Vi måste säga nej när en VD på Svensk Handel som tjänar 175 000 kronor i månaden kräver att lägstalönerna ska ligga på 14-15 000 kronor i månaden.

Och vi måste kräva av socialdemokratin och arbetarrörelsen att den vågar säga allt detta!

Vänner! Det krävs ett väldigt Ja till välfärdsreformer och ett Ja till ökad trygghet för att bota våra samhällen från högerextremism och intolerans. Men det krävs också en ny ideologisk medvetenhet, en ny idépolitisk hetta, som pekar ut de verkliga motsättningarna i samhället.

Det är inte flyktingarna som hotar välfärden. Det är de besuttnas frisläppta egoism som hotar välfärden.

Vänner! Nu ska jag lugna ner mig lite. Och det kan man göra genom att tänka lite på Stefan Löfven. Löfven har fått utstå mycket orättvis kritik från borgerligt håll. Det finns ett klassförakt mot denne svetsare från Örnsköldsvik som retar mig. Han anses vara en svag statsminister. Borgerliga skribenter har till och med klagat på att han uttrycker sig på för simpel svenska.

Jag håller inte med om något av det där. Löfven har varit statsminister under den mest skakiga perioden i svenskt politiskt liv sedan tjugotalet. Löfven var dessutom statsminister under den fruktansvärda höst då det visade sig att Europa vägrade att ta något som helst gemensamt ansvar för flyktingkatastrofen. Om de europeiska länderna skulle dela upp mottagandet av flyktingar någorlunda rättvist mellan medlemsländerna, skulle mottagandet inte vara något problem. Men Europa vägrade och fortsätter blankt att vägra att ta detta solidariska ansvar.

Allt detta har Löfven tagit sig igenom. Få andra skulle ha klarat det. Ibland måste vi ge credit även till en statsminister. Få av oss skulle ha velat vara i hans kläder under dessa tumultartade år.

Vänner! Mötesdeltagare! Denne svetsare från Örnsköldsvik är värd en applåd.

Det där var några positiva ord om Löfven. Men: 1 maj är icke socialdemokratins dag, 1 maj är i första hand arbetarrörelsens och löntagarnas dag och här kommer därför också de hårda orden om den socialdemokratiska partiledningen. Och det är bara fyra ord: Ni är för mesiga!

Ni är för försiktiga! Ni är för rädda för konfrontationer med borgerligheten! Ni talar alldeles för lite om vår tids ödesfrågor: Den galopperande ojämlikheten och den lika galopperande klimatkrisen. Ni kommer med konstiga förslag om storregioner istället för att resolut se till att sjukvården får de statliga resurser den behöver för att vården ska fungera!

Sverige är nu i ett läge där alla möjligheter finns för att bedriva en långt mer offensiv och expansiv politik än vad som sker. Sverige skulle självklart behöva bygga ut den offentliga sektorn kraftigt de närmaste tio åren. Behoven är enorma. Jag önskar att det från alla 1 majmöten i detta avlånga land kunde utgå en budkavle som krävde av den sittande regeringen följande: Lägg en budget i höst som visar att ni menar allvar med fördelningspolitiken! Lägg en budget som förstummar allianspartierna och får dem att inse att regeringen vill något nytt och annorlunda och äntligen bryter med den antikeynesianska politik som förts sedan nittiotalet!

Och, kamrater: om alliansen tillsammans med SD då beslutar sig för att fälla regeringen så låt det för allt i världen bli så! Utlys nyval och gå till detta nyval med sträckta ryggar och ett expansivt program som väcker liv i människor!

Vi behöver inte mer RUT-bidrag som skapar fler dammfria lägenheter på Östermalm och i Danderyd – vi behöver dammfria skolkorridorer, fler lärare, mer personal i vård och omsorg! Jag var för en tid sedan ute och tog mig en promenad i Djursholm, där svensk överklass bor. På gatorna i Djursholm syns inga nyanlända flyktingar promenera för det ligger i en kommun som knappt tagit emot en enda flykting. Men där kan man betrakta enorma villor i tjugo- trettiomiljonersklassen och i dessa villor sitter på kvällarna vinnarna på den politik som förts i många år nu: De har fått sänkt fastighetsskatt, sänkt förmögenhetsskatt, sänkt inkomstskatt och de arbetar i ledningen för stora företag som åtnjutit sänkt bolagsskatt och de får både Rut- och Rotbidrag för att bygga om och städa sina villor.

Fördela om från de välbeställda till de fattiga! Höj skatterna och använd pengarna för att bygga ett jämlikt och integrerat Sverige! Bedriv en ekonomisk politik där investeringar i bostäder, järnvägar och klimat kan göras! Våga vara vitala!

Vänner! Mötesdeltagare! Många av oss har på senare år känt en tilltagande skymning sänka sig över världen. Krigen. Terrordåden. Klassklyftorna. Rasismen. Det allmänna missmodet. Det finns där. Vi känner av det. Tidvis är det som att vandra i en lång tunnel. Men jag tror att varje människa innerst inne alltid bekänner sig till ett slags hoppets filosofi. Får vi, var och en av oss, den minsta chans att känna just hopp och förhoppningar, så tar vi den.

Det är ett mirakel att det land där det mest överraskande hänt på länge är Amerikas Förenta Stater. Jag läste häromdagen om en stor enkätundersökning som ett amerikanskt universitet nyligen genomfört. Man kom där fram till att unga amerikaner i 18-30 årsåldern numera inte tror på – kapitalismen. I den moderna kapitalismens hemland, USA, säger alltså plötsligt unga människor att de inte tror på de löften som marknaden och kapitalismen hela tiden ger dem. De vill ha något annat.

USA har bevittnat födelsen av en ny, vital gräsrotsrörelse som inte skådats sedan medborgarrättsrörelsen på sextiotalet. En sovande, nyss osynlig gräsrotsrörelse vaknade upp och råkade hitta en politiker vid namn Bernie Sanders som förgrundsfigur. Mot alla odds har denne 74-åring i delstat efter delstat lockat till stora möten och väckt liv i det andra Amerika, det unga Amerika, ett Amerika där progressiva ideal lever. Nej. Bernie Sanders kommer inte att bli amerikansk president. Men han och alla hans anhängare har visat att det i denna tid slumrar ett hopp om nya rörelser och en annan värld. Vi kan inspireras av det. Vi kan inspireras av att Bernie Sanders kallar sig demokratisk socialist. För plötsligt, vänner, har detta politiska begrepp som Olof Palme så ofta använde sig av, hörts eka över hela planeten.

I höstas gav jag ut en bok om en annan amerikan, svensk-amerikanen Joe Hill, eller Joel Hägglund som han hette, när han växte upp i Gävle för mer än ett sekel sedan. Hans korta liv som arbetare, luffare, sångförfattare och vänsteraktivist i Amerika är fascinerande. Jag nämner honom för jag brukar tänka på att denne Bernie Sanders med all sannolikhet skulle kunna berätta Joe Hills historia om han fick frågan.

När Joe Hill lämnade Sverige 1902 var han en av trettiotusen svenskar som det året lämnade fattigdom och hopplöshet för att söka lyckan på andra sidan havet. Ofta var det inte alls lyckan de svenska immigranterna mötte när de kom fram. Fattiga arbetare sögs ut av skrupelfria arbetsgivare. Joe Hill gick med i en fackförening, Industrial Workers of the World, IWW, som kämpade för dem allra längst ner på samhällsstegen, vilken hudfärg de än hade. En av dem som grundade den rörelsen hette Eugene Debs och det råkar också vara en av Bernie Sanders politiska förebilder. Debs var en av de stora socialisterna i amerikansk historia. Han förföljdes och fängslades på grund av sin övertygelse.

Och jag förundras över hur Joe Hills liv går att binda samman med en radikal rörelse som idag förändrar människor i USA. Det ger hopp. Det säger oss också att allas våra öden hör samman.

Vänner! När Joe Hill dog brändes hans kropp och askan lades i små kuvert och ströddes ut på många håll i världen, bland annat i just Gävle. Men innan han dog hann han skriva en sista dikt som jag tycker är så enkel och vacker. Den heter Mitt testamente. Det är en socialists hoppfulla testamente för mer än hundra år sedan men jag tycker att dikten än idag sprider hopp och ljus:

Mitt testamente blir helt kort

ty där finns intet att ge bort.

Det är ej stort att orda om:

”Bort går jag naken som jag kom.”

Så sprid min kropp som aska för

en lekfull vindil när jag dör

och låt den falla ner som regn

på någon jordisk blomsteräng.

Kanhända att en blomma då

som slokar nytt liv kunde få.

Så vill jag ha det. Lycka till

ni alla människor./ Joe Hill.

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! 1 maj är och förblir en hoppets och vårljusets dag. När människor samlas på 1 maj är det alltid en manifestation för social jämlikhet, frihet och motstånd mot allt det som är reaktionärt i världen.

Vi ger oss aldrig!

Göran Greider

Talet återges i förkortat skick.