Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Greider: Från Värmland till Katalonien med Ko Un

Greider: Från Värmland till Katalonien med Ko Un

Mollys café, i Karlstad. På bron över Klarälven berättade en kvinna att det faktiskt finns ett café i stan där man får ta med sig hund. Jag skyndar dit. Har just anlänt med lokaltåget från Torsby. På biblioteket där igår kväll talade jag under den smått otroliga rubriken ”Mellan himmel och jord”, om landsbygdspolitik och om trädgårdsodling. Jag sa bland annat att jag tror att den superurbana normen, som idag sätter storstad över allting annat, nog bryts upp lite av den nya odlingstrenden: Det gröna bor ändå på landet.

Jag tror att en grön våg till slut kan komma, när överfyllda storstäders svindlande bostadspriser en dag klappar ihop och folk tittar upp från sina labyrintiska vardagspussel.

Mellan himmel och jord – den rubriken kändes faktiskt rätt skröneartat värmländsk. Jag pratade efteråt en stund med författaren Bengt Berg. Han menade att det blivit allt svårare att verka i periferin – inte minst den mediala - med bokutgivning och författarskap. Och det är sant. Världens stora metropoler talar mest med varandra, högt ovanför de omland som finns omkring dem.

Sedan gav han mig en bok av den koreanske nobelpriskandidaten Ko Un, som hans förlag Heidrun gett ut: ”Fråga månskenet om vägen.”

***

Ibland känns Värmland som en egen region i Sverige. Några planer på att bryta sig ut ur nationalstaten Sverige har jag dock inte hört om. Trots ett växande avstånd mellan stad och land och djupnande klassklyftor, hänger nationen ihop. Skåningarna minns knappt längre att de en gång var danskar – och på den tiden fanns heller inget nationellt medvetande.

Men så har vi Katalonien. Det har varit en direkt chockartad upplevelse att de senaste dagarna se bilderna från brutala polisövergrepp från den spanska statspolisen på dem som ville gå och rösta i folkomröstningen om självständighet. Så nära under ytan rör sig alltså det nationalstatliga våldet! I Europa! I EU! Minnet är kort. Det var inte länge sedan baskerna hårt drev sin kamp för självständighet, med terrormedel. Belgien är ett land splittrat mellan olika identiteter. Många skottar vill lämna Stor-Britannien. Italiens nationella enhet är heller inte helt självklar.

Minnet är kort: Francodiktaturen föll för några årtionden sedan. Med våld höll den Katalonien kvar i den spanska nationalstaten. Det var i den regionen, med Barcelona som det röda hjärtat, som den progressiva sidan i inbördeskriget var som starkast och ekon av trettiotalet hörs genom dessa dagar. På Francotiden var katalanska språket inte tillåtet som officiellt språk. Efter diktaturens fall fick Katalonien i alla fall ett ganska stort mått av självstyre.

Faktum är att jag är genuint osäker på hur man bör se på denna konflikt. Så som situationen nu utvecklats, med en spansk centralregering som tar till brutala medel för att slå ner en hotande separatism, och en kung som entydigt tar ställning mot katalanerna – pekar allt på att regionen kommer att utropa sin självständighet.

Problemet är att det sker på mycket skakig grund. Det var inte någon majoritet som kunde gå och rösta. Och många av dem som vill stanna kvar i Spanien röstade inte alls.

Det är en lose-losesituation. Alla utfall är problematiska. I det värsta scenariet har till och med farhågor luftats om att den katalanska polisen kan omvandlas till en egen armé. Läget har förvärrats också av att det är en tondöv högerregering som styr i Madrid. I Katalonien är stämningarna andra.

Den bästa lösningen vore medling från EU:s sida, dialog och ett ökat självstyre för Katalonien. Självständighet till varje pris stakar inte ut någon bra väg till framtiden, inte minst riskerar det att föda starka, direkt nationalistiska stämningar. Och nationalism har Europa och världen nog av som det är.

*

Vem får Nobelpriset i litteratur? Förra året prickade jag ju faktiskt in vinnaren, Bob Dylan. I år hoppas jag att priset kan gå till en av mina verkliga favoritdiktare, koreanen Ko Un (född 1933). Han levde länge som buddistisk munk, hoppade av munklivet, engagerade sig i demokratirörelsen, satt fängslad, men fortsatte att skriva enorma mängder av litteratur. Bara bråkdelar av hans enorma livsverk har nått det svenska språket och inte så mycket mer heller till andra språk.

Ko Un är en rolig poet. Ta bara detta:

Jag har blivit myggbiten.

Tusen tack, lilla mygga!

Varför? Jo, nu känner jag

att jag lever.

Jag kliar mig.

På sätt och vis är han en buddistisk zen-mästare. Och i meditationens djup framträder den sinnliga världen på nytt:

Daggmasken slingrar sig sakta fram,

slingrar vidare, vilar så.

Himlens bäste vän.