Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider: Helt rätt att beskatta privat sjukförsäkring!

Greider: Helt rätt att beskatta privat sjukförsäkring!

Annons

I den svenska sjuk- och hälsovårdslagen står det i den andra paragrafen följande:

”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Läs om den sista meningen: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Jag skulle tro att en överväldigande majoritet av svenska folket anser att det är en moraliskt helt riktig inställning: Den med störst behov ska gå före.

Men det är lagtexten. Sedan många år tillbaka är vi på god väg att få en helt annan verklighet, som går efter principen att den som kan betala för sig har lättare att få vård. Det är faktiskt konsekvensen av den oerhört snabba ökningen av privata sjukförsäkringar. De senaste tio åren har dessa formligen exploderat. Idag är det långt över en halv miljon svenskar som har fått en sådan privat sjukförsäkring. Vanligtvis är det en förmån som arbetsgivaren erbjuder och de som får den är oftast människor med goda eller höga inkomster. Man kunde tycka att det vore självkart att denna förmån borde just förmånsbeskattas, vilket är fallet med andra, liknande förmåner.

Men icke. Så är det inte. Och det är förstås en bidragande orsak till att de privata sjukförsäkringarna växer så snabbt.

I Sverige har det forskats relativt lite om vilka samhällseffekter en ökande grad av privata försäkringar får. Men en av dem som gjort det är ekonomhistorikern John Lapidus på Handelshögskolan i Göteborg. I en mycket välargumenterad debattartikel i Svenska Dagbladet den 19 oktober 2016 räknade han upp åtta samhällseffekter av privata sjukförsäkringar.

Lapidus påpekar det självklara att det i ett samhälle finns ett begränsat utbud av sjukvårdstjänster: ”Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket.” Han menar också att eftersom de privata försäkringarna inte är skattepliktiga undandras det offentliga skatter som kunde gå till den gemensamma vården.

Men Lapidus ser också konsekvenser på längre sikt. När alltfler kommer att uppleva att de betalar för sin vård två gånger – via skatten och via sin privatförsäkring - kommer i långa loppet skatteviljan hos de bättre ställda att urholkas. Och eftersom det är långt svårare för fattiga, arbetslösa eller lågavlönade att teckna privata sjukförsäkringar så riskerar det offentliga att med tiden alltmer få ta hand om patienter med tyngre behov och sjukdomsbilder. Medan de med friskare liv och högre inkomster går till andra vårdinrättningar. Sjukvården segregeras.

Att de privata sjukförsäkringarna länge tillåtits växa mer eller mindre obehindrat är ännu ett exempel på hur djupa, systemförändrande processer nu fått fäste i den svenska välfärdsmodellen. Inom vård, skola och omsorg har det redan bildats ett slags välfärdskapital, bestående av stora, lönepressande koncerner med skyhöga VD-löner som suger ut skattebasen och kan använda pengarna inte minst till en alltmer omfattande lobbyverksamhet. Vi har sett många prov på det under debatten om vinster i välfärden.

Detta innebär på sikt ett verkligt systemskifte, ja ett maktskifte. Makt flyttas från de folkvalda till de nya välfärdsdirektörerna.

Detsamma riskerar med tiden att inträffa när den privata försäkringsbranschen växer och skapa lika starka politiska lobbyintressen. Vi vet vart en sådan utveckling i värsta fall kan sluta: I en amerikansk situation. Där har de privata bolagsintressena en enorm makt över välfärdssystemen, samtidigt som miljoner står utan sjukvårdsförsäkring.

När nu regeringen, pådriven av Vänsterpartiet, aviserar att till nästa år införa förmånsbeskattning av de privata sjukförsäkringarna, så är det ett litet men viktigt steg för att göra något åt den absurda situationen. Och ge en signal om att något inte står rätt till i den svenska modellen – som riskerar att avvecklas, inte utvecklas, för att tala löfvenska.

Borgerligheten skriker högt i protest. Naturligtvis. Och försäkringsbranschen kommer att buktala fram sina vinstintressen i många debattartiklar framöver.

Men det här är avgörande. Det är systemfrågor. Verkliga maktfrågor som rör den solidariska välfärdsstatens kärna. Regeringen gör rätt. Frågan om privata sjukförsäkringar är, vid sidan av ödesfrågan om vinster i välfärden, frågor värda och nödvändiga att gå till val på.

Läs också: Privat försäkring urholkar sjukvården: https://www.svd.se/forskare-privat-forsakring-urholkar-varden

Läs också: Välfärdskapitalismen räds demokratin:

http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/valfardskapitalismen-rads-demokratin

Annons