Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Greider: Licensjakten är skamlig!

Jag tittar mot himlen men ingen snö faller ännu. Temperaturen har fallit. Gräset utanför fönstret är frostvitt. Men innan snön faller kommer ingen vargjakt igång. Det är nästan så man sitter och tänker att vargen någonstans därborta i väster – mellan Nås och Ludvika – sitter och räds att spårsnö snart ska falla. Då sätter nämligen det blodiga skådespelet igång: Årets licensjakt. Den har skjutits upp dag för dag.

Sex vargar får skjutas i Orsenreviret i Dalarna, och sammanlagt i Sverige – i fyra län – 24 vargar.

LÄS ÄVEN: "Man bör inte skjuta varg bara för att det finns varg att skjuta"

► TV - SE ÄVEN: Vi var på plats när jakten drog igång i Västerdalarna - "Koncentrationen av varg är för stor"

Jag har varit emot denna licensjakt sedan den genomfördes första gången 2010. Innan dess får man gå tillbaka till mitten av sextiotalet för exempel på licensjakt på varg. Frågan har genom åren utvecklats till ett närmast storpolitiskt drama, där EU:s miljökommissionär gått hårt åt den svenska regeringen och de juridiska turerna har varit många. Högsta förvaltningsdomstolens beslut som nyligen legitimerade tidigare licensjakter och gav klartecken för årets utlöste jubel hos jägarorganisationerna och sorg hos naturskyddsorganisationer.

Det mer eller mindre urskillningslösa dödandet av varg, som licensjakten trots allt innebär, strider mot varje rimlig idé om modern rovdjursförvaltning.

Jag ska inte dra alla turer här. Men jag menar att principen i själva sakfrågan måste vara följande: När en varg ställer till svåra problem för folk på landsbygden – då ska det bedrivas skyddsjakt på just den vargen. Det mer eller mindre urskillningslösa dödandet av varg, som licensjakten trots allt innebär, strider mot varje rimlig idé om modern rovdjursförvaltning. Tanken med licensjakten var från början att den skulle öka den sociala acceptansen för vargen. Jag tror inte på det. Tjuvskyttet av varg verkar inte ha minskat.

När man läser länsstyrelsens motivering till varför licensjakt ska genomföras i Orsenreviret blir man förundrad. Har det rapporterats om särskilt besvärliga vargar där? Nej, inte alls. Som en boende i trakterna skrattande sa på telefon häromdagen – ”Här är vargarna snälla.” Däremot anses vargarna i detta revir inte vara genetiskt viktiga och därför blir det där som jakten genomförs – och det känns som om det viktiga just är att vargjakt i sig bedrivs, inte att den är meningsfull och inriktad på vargar som verkligen ställer till problem.

Naturvårdsverket har hävdat – med stöd av två forskargrupper – att det behövs 300 vargar i landet för att uppnå en gynnsam bevarandestatus. Men då krävs det att friska varggener kan vandra in och fortplanta sig för att undvika inavel. Och det finns forskare som hävdar att det egentligen skulle krävas en vargstam på 600 vargar i Sverige för att detta rovdjur ska uppfylla den ekologiska roll det borde ha.

Det finns forskare som hävdar att det egentligen skulle krävas en vargstam på 600 vargar i Sverige för att detta rovdjur ska uppfylla den ekologiska roll det borde ha.

Vargfrågan har inte varit så explosiv under en tid. Men jag fruktar att det lika mycket beror på att andra frågor stått mycket högre på dagordningen. Att frågan förblir laddad tror jag mindre beror på vargen själv och mer på att landsbygdens alla viktiga frågor mer och mer kommit i skymundan. I de politiskt övergivna delarna av Sverige blir det mest vilda vi känner till, vargen, en representant för en svikande stat och storsamhälle och till och med för EU. Vilken paradox!

Men vi måste anstränga oss att se på detta djur som ett djur bland andra i ekosystemen. Licensjakt är ett blodigt art-egoistiskt skådespel som vi borde skämmas över.