Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hagenfesten borde locka fler

Annons


Hagenfesten i Dala-Floda pågår som bäst. Det är en festival i det mycket lilla formatet men med gäster från världens alla hörn. En familjär atmosfär råder på gården.

Detta är nionde gången som Hagenfesten arrangeras. Årets hedersgäst är Mats Gustafsson. Han sägs vara vår största stjärna inom jazz och improvisationsgenren.

Mats Gustafsson får nästan inga spelningar på hemmaplan. Ett av få undantag var torsdagens invigningskonsert i Dala-Floda. kyrka. Det är svårt att skildra en konsert med Mats Gustafsson. För den oinvigde är allt bara oväsen. I Orkesterjournalens senaste nummer finns ett mycket läsvärt reportage med honom. Där sågar han den samtida populärmusiken.
"Modern mainstreamjazz finns det något värre?" säger han. Nej, det behagliga igenkännandet står inte högt i kurs hos honom. Mats Gustafsson musikaliska resa började en gång i tiden i ett punkband. Han säger sig ofta uppleva ett större släktskap med både den enkla garagerocken eller punken. Där finns närvaron och den äkta känslan. Han kan också njuta av grupper som spelar swing eller dixie om de verkligen brinner och älskar det.

Mats Gustafsson kräver nämligen absolut närvaro i musiken. Inget annat får komma emellan. Även när en musiker mår dåligt måste han eller hon ge absolut allt vid varje konserttillfälle. Här finns inget utrymme för konstnärliga kompromisser eller halvmesyrer. Det är en ständig efterforskning efter den absolut rätta eller sanna sinnesstämningen. Vad är musik egentligen? Är det alltid melodier och förutbestämda ackordföljder? Nej, knappast. "Oljud" kan behövas för att skapa en mer allvarlig upplevelse. Att få folk att vakna till utan förutfattade meningar. Kan Mats Gustafssons brölande saxofoner lika gärna vara en kakofoniska ljudinstallation, ett bortsprängande av alla gränser?
Ja, förmodligen.

Det är arrangemang som Hagenfensten som får den stora breda massan att rynka på näsan. Men det här är när kulturen vågar utmana, röra om och ställa krav på sina åhörare. Allt behöver inte vara lättuggat och lättsmält. Hagenfesten behövs för mångfalden, inte minst i dessa tidevarv, när kommersialismen löper amok genom samtiden. Hagenfesten representerar något som gör Dalarnas kulturliv mer spännande vid sidan av alla tillbakablickande och mer traditionella arrangemang. Man tycker dock att fler borde upptäcka den. Fler borde våga att anta utmaningen.

Nu är inte alla konserter lika experimentella skapelser. I torsdags framträdde bland annat Roland Keijser och Anders Rosén som gör sin variant av folkmusik med hjälp av saxofon och fiol. Från Roland Keijsers sopransaxofon strömmar drömmande toner av porlande vatten från en bäck i sjumilaskogen. Anders Roséns fiol följer med längs gran och snår, snirklar sig smidigt runt stock och sten.

Båda har sannerligen sina rötter i den folkliga kulturen. De är också självfallet barn av sin tid. Roland Keijser och Anders Rosén spelade in den första skivan för mer än 35 år sedan. De hade lärt känna varandra när båda satt inne för vapenvägran. Under konserten spelade man flera av dessa så kallade "kåklåtar." Roland Keijser hörde till proggen i början på 1970-talet. Han spelade med både Arbete&Fritid och Blå Tåget.

Nu är Hagenfesten inte "bara" en musikfestival. Här finns också galleriet Hetjärn. Årets konstkurator är Kerstin Bergman. Hon har bjudit in konstnärerna Lars Wikström, Anna Sjons Nilsson, Lisa Grip och Mats Lodén. Det blir ett fruktbart möte mellan olika starka sinnesstämningar. Lars Wikströms mycket stiliserade och sparsmakade grafiska blad spelar med i bakgrunden.

Anna Sjons Nilssons skulpturer förmedlar det lekfulla allvaret. De för en dialog med både Lisa Grips bilder och Mats Lodéns kraftfulla skulpturer i gran och pigmenterad tjära. Hans "kroppar" är frusna i olika fastlåsta positioner. De är liggande, stående, sittande eller på huk med huvudena böjda nedåt, försjunkna i tankar, försjunkna i egna drömmar, känslor eller i bön. Skulpturerna har en estetisk hållning och befinner sig långt bortom kön och nationalitet, utstrålar något slags allmänmänskligt. Ingen människa är en ö. Mats Lodén har visat skulpturerna tidigare på Avesta Art.

Den unga konstnären Lisa Grip använder sig av det fotografiska uttrycket. Hon har i en svit på 22 bilder skildrat den mycket svårbemästrade relationen med sin mor. Det är starkt gripande bilder som skildrar ett uppbrott och en frigörelseprocess som också vill leda längre och djupare. En försoning och ett kraftfullt ljus av att till slut ändå komma samman. Det är modigt gjort av både konstnären och hennes mor att så öppet berätta om det svåraste av allt – om våra motsägelsefulla och ambivalenta relationer till dem som står oss allra närmast.

Det pågår också ett konstnärligt arbete signerad den japanske Junichi Kakizaki. Han har med egna ögon bevittnat den fruktansvärda förödelsen som jordbävningen och tsunamin orsakade i Japan tidigare i år. Hans installation på Hagenfesten skall bli en tydlig minnesbild av vad som hände. Därför uppmanas festivalbesökarna att bidra med egna saker. Den liknar mest en soptipp utan källsortering. Allt ligger där huller om buller. Privata små ägodelar.
ULF LUNDÉN