Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hållbart beslut om rovdjuren?

När riksdagens majoritet i veckan äntligen satte ned foten om den framtida rovdjurspolitiken blev det i avsaknad av en bredast möjlig uppgörelse över blockgränserna. Det var olyckligt för nu föreligger en risk att beslutet omprövas om vi får en vänsterregering efter valet nästa höst. Det är märkligt att rovdjursfrågan kan skapa så heta politiska känslor, när det finns så mycket samsyn i andra och tyngre frågor som äldrevård, skola och barnomsorg.

Annons

Uppenbarligen är det återskapandet av en livskraftig vargstam som är roten till osämjan. Mera precist går skiljelinjen vid vad som är en livskraftig population och när den tål att beskattas. Men det får inte bli med rovdjursfrågan som med skolan; vid varje regeringsskifte ska politiken förändras till förfång för omtanken om en långsiktig utveckling. Utan en rovdjurspolitik som skapar acceptans hos den landsbygdsbefolkning som lever i naturliga rovdjursområden, blir det aldrig någon ro.

Jag är själv jägare sedan tidiga ungdomsår. Det präglar förstås mina åsikter, men inte på ett sätt som innebär att jag förordar en återgång till den tiden när jakten kunde bedrivas utan att behöva ta hänsyn till förekomst av rovdjur. Björnen har för övrigt aldrig varit något bekymmer, möjligen har en och annan bärplockare fruktat för ett björnmöte. Jakten på älg och småvilt har bara påverkats marginellt.
Med vargen är det annorlunda, även om det är svårt att ge en entydig bild. Vargförekomsten väcker starka känslor i jägarkretsar, trots att de flesta av oss som jagar, till och med i vargrevir, aldrig har sett en varg. Men att de finns råder ingen tvekan om. Rivna älgar och tamboskap runt Dalarnas fäbodar överbevisar den som tvivlar. För att inte tala om alla hundar som fallit offer för en överlägsen motståndare. Naturvårdens statistik talar också ett tydligt språk.

Under älgjaktsveckan i höstas fick jag gott om tid att fundera lite över rovdjursutvecklingens konsekvenser. Under de senaste 20 åren har ett tiotal jägare från Mälardalsområdet deltagit i älgjakten i samma trakter där jag själv håller till. Deras vistelse hos oss har inte bara gett pengar till markägare i form av arrenden. Bygdens butiker och husuthyrare, bensinmacken och restaurangen har också fått ett ekonomiskt uppsving. Gästernas utbyte av jaktveckan i Björbo blev att dela en kalv med 30 jaktkamrater!
Därför är det knappast troligt att intresset för jakten i Dalarna kommer att bestå bland stockholmsjägarna. Den uppfattningen sprider sig lätt till traktens jägare, särskilt med deras kunskap om svag älgförekomst och hundägare som fruktar för löshundsjakt. Rekryteringen av unga jägare blir svår när motivbilden urholkas. För många innebär denna utveckling på landsbygden en försvagad livskvalitet.

Det är möjligt att jag överdriver risken för att riksdagsbeslutet överprövas av en ny regering efter valet 2014. När jag synar omröstningsproceduren i riksdagen ser jag att det i grunden finns en stor samsyn kring det utredningsförslag som Vargkommittén presenterade tidigare i år och som i allt väsentligt ligger som grund för innehållet i riksdagsbeslutet.
Men ännu vet vi inget om hur EU-kommissionen ser på det svenska riksdagsbeslutet. Den omständigheten är inte helt oväsentligt i sammanhanget.

Christer Gruhs

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel