Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Han skriver med glimten i ögat

Joakim Pirinens nya novellsamling Den röda drömmen är fylld av överdåd, här gäller extra allt. Joakim Pirinen har denna sin tredje novellsamlingen sedan debuten 2001 med Den svenska apan lyckats med konststycket att skriva inte mindre än 24 olika texter med varsin genre som förebild, utom kriminalberättelsen som har två.

Annons

RecensionDen röda drömmenav Joakim PirinenUtgiven av Ordfront förlag

Pastischen har alltid haft en stark dragningskraft på begåvade författare, alltifrån Bellman till Povel Ramel, om man ska hänvisa till några av genrens äldre ekvilibrister, en annan är Gunnar Ekelöf. Vad som är omisskännligt och det som förenar dem med nutida Joakim Pirinen är att det är samma person som hanterar den mångsträngade lyran, bakom alla dessa olika uttryck finns något omisskännligt eget och personligt.

Novellen Pappas böcker sticker ut en aning och kallas självbiografi. Här finns några skildringar av vad som kan hända på Bokmässan efter stängningsdags, då författarna raggar i barer och diskotek, om misslyckade försök att få damer på rygg som bär det självupplevdas prägel.
Ibland kan det bli övertyngt. En del texter är så till brädden fyllda med vetande inkorporerade i alla fantasmagorier (bländverk). Här finns också spår av läsefrukter och Wikipediavisdom inom så disparata ämnen som matematik, astronomi, amerikansk inrikespolitik med mera. Novellerna De första femtio talen och Från hundra till femtioett som betecknas med de mera hemsnickrade genrerna uppräkning och nedräkning är ett sammelsurium av rena fakta och artefekter ur Pirinens till synes aldrig sinande fantasi. Att skilja agnarna från vetet är inte lätt, men vad som är sant och falskt spelar egentligen ingen roll för andra än kalenderbitare.
I Tepaks som har genrebeteckningen språkmaterialism brakar det loss i Perecs anda, här finns en text där den enda vokal han använder är e motpolen till Perecs Les revenentes från 1972, där han i en fullmatad roman om 500 sidor helt avstod från bostaven e, som för övrigt är den mest frekventa i det franska språket. Andra texter i Tepaks är mera av samma slag som de tungvrickningsövningar som skådespelare använder för att skola sina röster.

En av mina favoriter är en fullkomligt hialös reseberättelse, Dristigheten i 1700-talstappning med en blinkning åt Sven Delblancs Speranza, som kallas reseberättelse. Vid första ögonkastet är den tidstypisk med vetenskapliga iakttagelser och ett flöde av glosor som hör århundradet till, infallsrik men verkar mera sprungen ur speed än gammalt kronbrännvin, så halsbrytande är språket och associationerna.
Det mest normala inslaget är den inledande deckarnovellen med två stilenligt nedsuttna kriminalarna Runge och Wrange i huvudrollen, med äktenskaps – tillika alkoholproblem. Sedan Veckans brott lärt oss allt värt att veta om gärningsmannaprofiler och seriemördares modus operande känner sig varje deckarfreak sig hemma på mammas gata.
Den röda drömmen är en novellsamling med glimten i ögat, här finns en omisskännlig ton som är densamma som Pirinen slog an redan vid 1983 med seriealbumet Välkommen till sandlådan. Med åren har han utvecklat och skarpslipat sina litterära medel, men även i denna sofistikerade novellsamling finns inslag som närmast är att beteckna som studentikosa eller till och med plumpa. Men det är väl också det som är Pirinens signum, att respektlöst blanda högt och lågt.
Men Pirinen bjuder på ordfyrverkerier av ovanligt hög halt, det är vansinnigt, ibland hallucinatoriskt som drömmar eller psykedeliska rus, omväxlande med torr prosa av uppslagsverkskaraktär. Att sträckläsa Pirinen är omöjligt, Den röda drömmen ska avnjutas i små, helst dagliga doser – då fungerar denna novellsamling bäst.

Lena S. Karlsson