Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han var både punkikon och reaktionär

Annons


Bengt Ohlsson
Rekviem för John Cummings
Albert Bonniers förlag

Hans artistnamn var Johnny Ramone men hette egentligen John Cummings. Han var en av grundarna till det amerikanska punkrockbandet Ramones som bildades 1974, ett år före Sex Pistols. Johnny hamrade snabbt och stenhårt på gitarr. Ramones stod för den primitiva formen av rockmusik. Det skulle larma rejält. Den tuffa attityden var allt. De blev också stilbildande för nya generationers rockmusiker. Svart skinnpaj, trasiga jeans, t-shirt och solglasögon håller än.

De fick snart en hängiven skara entusiastiska fans medan rocketablissemanget till en början inte tog någon större notis av bandet. Det slutgiltiga och stora offentliga erkännandet kom först när deras karriär redan var över. 2002 valdes John Cummings tillsammans med resten av Ramones in i Rock and roll Hall of Fame. Då hade bandets sångare och låtskrivare, Joey Ramone, redan avlidit endast 49 år gammal i cancer. John Cummings skulle leva ytterligare två år innan han också gick bort i samma sjukdom.

Nu har författaren Bengt Ohlsson skrivit ett slags dödsmässa över John Cummings. Att skriva om historiska personer tycks bli allt vanligare. Författaren väljer att skriva historien utifrån ett tydligt berättarjag. Det skapar en genuin fungerande illusion i romanen. Med stor psykologisk insikt borrar sig Bengt Ohlsson rakt ned i detta människoöde.

Vi får följa honom under de sista åren av hans liv. John Cummings har dragit sig tillbaka och sålt gitarren efter drygt 20 år på rockscenen och sammanlagt över 2 000 spelningar. Han får i samband med en läkarundersökning beskedet att han drabbats av prostatacancer.

I ständiga återblickar berättas sedan hela hans levnadshistoria, bandets uppkomst och karriär samt den fiendskap som uppstod mellan John och sångaren Joey. De pratade knappt med varann de sista 18 åren i bandet efter att Johnny blivit tillsammans med Joeys dåvarande flickvän Linda.

Bengt Ohlsson tecknar ett mycket levande och mänskligt porträtt av den forne gitarristen. Han gör honom varken större eller mindre än vad han var. Ohlsson betonar hans utanförskap som på sätt och vis var självvald och rollen som bandets viktigaste figur. John Cummings tog tidigt på sig ordningsmannens roll. Han hymlade inte med sina åsikter. En del var rädda, andra visade djup respekt för honom. Allt gestaltas mycket väl i både dialog och i den inre monologen. John Cummings personifierade också den blinda amerikanska patriotiska självbilden.

Hans politiska hemvist var hos republikanerna och högern vilket också gjorde honom till en främmande fågel i rockbranschen. Han gav sitt oreserverade stöd till både Ronald Reagan och George W Bush. Författaren låter honom då och då ventilera sina smått reaktionära argument om fattiga, arbetslösa och svarta. Hela världsbilden är uppbyggd av hans egna personliga erfarenheter. Ungefär som högern alltid har resonerat, på ett individuellt och närsynt sätt. I John Cummings värld var USA bästa landet på jorden.

Romanen är på sina ställen riktigt gripande. Ohlssons skildring av det nedbrytande sjukdomsförloppet är trovärdigt och osentimentalt. Likaså huvudpersonens relation till flickvännen Linda, hans tankar på döden och vad som kommer att hända efteråt. Hur alla andras liv kommer att fortsätta som om ingenting har hänt. Det finns en underliggande vrede och bitterhet som så småningom försvinner och ersatts av ett mer försonande ljus.

Bengt Ohlsson befäster med den här romanen sin position som en mycket skicklig författare. Det är en bladvändare. Han trivs utmärkt med såväl verkliga historiska personer som uppdiktade existenser. Det visade han tydligt i romanen Gregorius (2004), där han fann en ny berättelse vid sidan om Hjalmar Söderbergs Doktor glas. Något nytt Augustpris kommer han förmodligen inte att få med Rekviem för John Cummings men kanske en ny nominering.
ULF LUNDÉN
/BILDBYLINE/

Annons