Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

HBO visar vägen med "Game of Thrones"

Annons


Under mina tidiga tonår var ”Sagan om ringen”-filmerna en trio viktiga händelser. Jag var dock inte särskilt förtjust i J.R.R. Tolkiens jätteroman till förlaga, hur mycket jag än försökte. När jag läste böckerna blev jag snabbt uttråkad då det låg något lite högtravande och löjeväckande i berättelsen.

Det största problemet var den onyanserade skildringen av förhållandet mellan godheten och ondskan. Dock fattade jag snabbt tycke för den vidrige Gollum, den enda karaktär som var intressant att följa, rent av sympatisk. Han kändes paradoxalt nog mänsklig just för att han slets mellan fantasy-etikens utsatta poler av rätt och fel, gott och ont.

Tidigare i år hade den amerikanska kabelkanalen HBO premiär för sin nya produktion, fantasy-serien ”Game of Thrones”, som snart når slutet av sin första säsong. En andra säsong är redan bekräftad.
Serien bygger på George R.R. Martins bokserie ”Sagan om is och eld” som utspelar sig i fantasilandet Westeros. Jag var förstås skeptisk när jag såg det första avsnittet, jag antog att serien skulle spinna vidare på mina farhågor om genren. Dessutom spelar Sean Bean, känd från ”Sagan om ringen” den sammanbitne nordmannen Eddard Stark som tvingas söderut när kungen av Westeros sju kungariken kallar på honom. Men så fel jag hade.
Nu när den första säsongen börjar nå sitt slut är jag förvånad över hur jag, med barnslig fascination och hänförelse, följer Lord Stark och hans familj. Varje avsnitts slut markerar vad som känns som en evighetslång väntan på nästa.

Vid första anblick faller ”Game of Thrones” i en konventionell fantasy-fälla. Namngivna svärd, påhittade språk och flygande drakar. Serien är ett virrvarr av fantasy-politik mellan maktens olika hus, ett annalkande tvåfrontskrig och personliga intriger. Men det finns mer där bakom, något essentiellt som lyfter serien. Dess riktigt starka sida är dess karaktärer. Ingen är ständigt ärofylld, ingen är perfekt och framför allt är ingen utan egen agenda. Självintresset kommer alltid först. Det handlar inte om det onda och det goda.
Gränsen mellan vad som är rätt och fel i ”Game of Thrones” är så suddig och godtycklig att jag spinner som en katt i soffan när jag ser hur Westeros invånare ständigt tvingas till svåra kompromisser. Den som kämpar med ära, den gamla dammiga fantasy-dängan, i spelet om Westeros järntron är också den som dör. Serien är kylig, rå och upprörande. Söker man de goda riddarnas självklara auktoritet får man leta någon annanstans, för här finns ingen rättvisa.

En av många karaktärer som visar på seriens tilldragande tvetydighet är den kortvuxne Tyrion av det respekterade huset Lannister, magnifikt spelad av Peter Dinklage (”The Station Agent” m.m.). En man som tack vare sin korta längd har lärt sig att guldet är mäktigare än svärdet, men framför allt att retorikens manipulativa kraft är mer värd än de förra kombinerade. Med underhållande sarkasm och dekadent leverne står Tyrion i skarp kontrast till det höviska riddaridealet.

Någonstans kan ”Game of Thrones” liknas vid en medeltida och magisk variant av en annan serie från HBO; The Wire, om politik och polisväsende i amerikanska Baltimore. Även där är tvetydighet och politiskt spel nyckelorden. ”Game of Thrones” är en serie som visar hur skillnaden mellan det onda och det goda är mer komplex än vad man först kan ana, kanske är det till och med omöjligt att utplacera en avskiljare. Av denna anledning, och att serien dessutom bjuder på spänningsmoment av ett sällsamt slag, är den ett relevant och självklart nöje både för fantasy-förespråkaren och den som helst tar avstånd från genren.

”Game of Thrones” sänds just nu på Canal+ för att senare i år visas på SVT.

ANTON SAMUELSSON