Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Herbert Tingsten en stor liten man

Annons

Biografi Herbert Tingsten var både odräglig och ömklig. Han visste bäst, fann de flesta dumma och trivdes med att vara elak. Privat var han en hulkande lönnfet liten professor som ända upp i tonåren sovit med sin mamma, äcklades över sin kropps alla utsöndringar och öppningar och så hjälplös att han inte ens kunde koka tevatten.

Recension
Herbert Tingstens sista dagar
Berättelsen om ett liv
av Per Wirten
Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Den mannen var en gång Sveriges mest fruktade publicist, beundrad också men lika mycket avskydd, och vars framfart verkade förlamande på de flesta. I en magnifik avrättning i Morgon-Tidningen (S) 1953 skriver författaren Artur Lundkvist att Herbert Tingstens ”gällt genomträngande röst, en ilsken sågklinga som skär igenom dånet även från vattenfall av Niagaras storlek.”

Per Wirtén tycker sig också höra Herbert Tingstens röst när han skriver sin biografi över honom. Rösten var även i överförd mening säregen precis som dess ägare. Per Wirtén frågar: Hur låter Herbert Tingsten idag? Bär hans röst?
Herbert Tingsten (1898-1973) var född i ett gediget borgerligt hem i Järfälla. Han blev professor i statskunskap och skrev rader av böcker i filosofiska och statsvetenskapliga ämnen, men det var som chefredaktör för Dagens Nyheter (1946-1959) han fick det breda genomslaget.

Alltsedan 1920-talet hade han varit socialdemokrat, men till allmän överraskning – även om han angett tvivel under fyrtiotalets första år – blev han folkpartist och förde en hätsk kampanj mot den socialdemokratiska regeringen i valet 1948.
I striden om ATP bytte han till Folkpartiets och tidningsägarna Bonniers förbittring sida igen och förordade den socialdemokratiska linjen, vilket först ledde till utfrysning och senare till hans avgång och fiendskap med Bonniers.
Han slogs för svenskt medlemskap i Atlantpakten och svensk atombomb.
Han hade kommunismen som en ständig fiende och anklagade Sveriges regering för undfallenhet mot Sovjetunionen. USA såg han, dock inte utan reservationer, som demokratins löftesrika land.
Konservatism, maktfullkomlighet, religiös eller politisk dogmatism, diskriminering, rasism och klasskillnader vände han sig alltid emot.
Tidigt gjorde han skarpa uppgörelser med fascismen och senare nazismen, och hans analyser av demokratins problem och ideologiernas betydelse hör till hans kraftfulla intellektuella insatser.
Ideologierna skulle han senare finna överspelade. Partierna bedrev välfärdspolitik som tilltalade medborgarna, och vägledande var helt krasst att vinna röster, inte någon teoriernas besjälning.

Herbert Tingsten bytte emellanåt uppfattningar. Ibland gick hans ståndpunkter kanske inte ihop. Socialismen fördömde han men han såg Israels blandning av socialistisk, kooperativ och välfärdsstat helt förenlig med en fungerande demokrati, och han blev en sann Israelvän förträngde palestiniernas sak, den han tidigare insett. Marknadskrafterna bejakade han men misstrodde dem också. Han var ambivalent, med åren allt mera, och han tvingades erkänna det för sig själv, blev osäker och undrade om han levt och stridit förgäves. Den ledstjärna han tidigare haft, nämligen att man alltid måste ta ställning och våga stå för det (”då är jag människa”), lyste inte lika klar. Han blev fallen för tvivel, något som han i sitt liv så avskytt.
Per Wirtén gör en lättfattlig genomgång av Herbert Tingstens författarskap och ståndpunkter. Herbert Tingsten är omskriven och till viss del oförtjänt hyllad, men Per Wirtén gör honom begriplig och förklarlig och hans bild av honom är nyanserad. Språket i denna biografi är föredömligt rakt och läsvänligt.
Här och var tillgriper Per Wirtén den vanliga metoden bland biografiförfattare att genom monologer och inlevelseframställningar leva nära den biograferade, grubbla på hans tankar, besöka de kända adresserna och insupa miljön. Per Wirtén tycker sig ha Herbert Tingsten sittande på axeln. Det levandegör förstås men är också ett sätt för författaren att gnida sitt ego.

Det tål att idag efterlysa en del av arvet efter Herbert Tingsten, resonerar Per Wirtén. Den kulturradikalism som Herbert Tingsten var bärare av tar sig svaga uttryck numera. Den demokratisyn som han kämpade för ter sig idag urvattnad. Arbetslösheten växer, klasskyftorna växer, finanselitens makt växer, avståndet mellan beslutsfattare och väljare växer. Rasismen tilltar. Väljarnas misstro tilltar.
Var finns kulturradikalerna av Tingstens format? De måste slå larm och få större inflytande än vad femton sekunder i teve ger, sekunder som är mera inriktade på själva personen. Det är bråttom. Herbert Tingstens sista tid är nu.

Flitig som få skrev Herbert Tingsten ledare och kulturartiklar som brände. Det var ingen hejd på personförföljelserna. Han njöt av att vara elak och han var aldrig så intelligent som när han hade fel. Alla gånger fanns det förmågor som kunde mäta sig med honom ifråga om tankens skarphet, men nästan ingen ägde hans stilistiska förmåga och att dräpa och argumentera så att det lät. Han hade i Dagens Nyheter en plattform som motståndarna saknade.
Herbert Tingsten bosatte sig utomlands efter pensioneringen, läste och skrev och läste och skrev, kedjerökte cigaretter i ett långt munstycke och drack sin lever fördärvad. Han ångrade sina elakheter, fasade för döden och kröp ihop i sängen som en ängslig pojke. Han blev blind och såg tidvis tillbaka med svartsyn.
Morsk var han i spalterna men privat feg och hjälpberoende. Han var dock uppriktig och skrev öppet om sitt personliga elände.
Herbert Tingsten var en stor liten man, men en röst som hans skulle trots dissonanserna behövas.

Bo Degerman
bo.degerman@daledem.se