Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hiphopens känsla för klass

Annons


På twitter diskuterar Mohammed Ali och Blues relationen mellan medelklassnormer och etnicitet. Dogge Doggelito tar paus i reklamfilmskarriären för att skriva debattartiklar om ett Sverige som faller sönder. Och gangsterrapparen Sebbe Staxx gör plötsligt låten Arbetarklass. Kulturen har alltid haft en politisk ådra, men sällan har samhällsengagemanget varit så tydligt som nu. Den svenska hiphopeliten har gemensamt börjat prata klass.

Det är september 2012 och i Fryshuset i Stockholm har hundratals förväntansfulla samlats för att höra Sebbe Staxx battla mot Shazaam. Ett battle är hiphopkulturens ursprungliga form av uppgörelse, en tradition som från början uppstod som en fredlig form av konfliktlösning i marginaliserade amerikanska storstadsområden. Det är ett verbalt slagsmål, där deltagarna ofta går hårt åt varandras personligheter och vinnaren koras av publiken.

Sebbe Staxx från Kartellen – Sveriges kanske första riktiga gangsterrapgrupp som blivit både beundrad och hånad för att den gärna skyltar med medlemmarnas brottsregister – går på i förutsägbar stil, med kommentarer om Shazaams vikt och de hot som är en accepterad del av tävlingsformen.
"Så låt mig ta den här lilla horungen till skogen/och visa att man visst kan vinna det här slaget med pistolen./Du ser ut som att din mamma var på krogen/med jordgloben."

Shazaam väljer i stället en mer okonventionell väg och lyfts som tack fram av publikens jubel:
"Jag representerar arbetarklassen/och att ge den vanliga människan makt/de som går upp klockan sju varje morgon utan att förvänta sig tack/jag är här som talesman för de procent vi lägger på skatt/och vi är trötta på att betala dina fängelsestraff."

Knappt ett år senare – nu i juli – gästar samme Sebbe Staxx, tillsammans med Promoe, Matte Calistes Arbetarklass. Det är en intressant, och väldigt fin, produktion där socialrealism blandas med stolthet över ett anspråkslöst ursprung. Med en video som lånar sin estetisk från gangsterhiphopen men där de glorifierande bilderna av kriminella med vapen ersatts av kroppsarbetare som borrar, svingar släggor, svetsar.
Till Kartellens försvar ska sägas att gruppen förvisso alltid haft en politisk dimension, men analysen har sällan sträckt sig längre än att fattigdom föder kriminalitet, och lösningarna sällan längre än till grova förolämpningar mot borgerliga toppolitiker. Men Sebbe Staxx förändring är på ett sätt symptomatisk. Den svenska hiphopen har länge skildrat samhällsproblem, men har på senare tid i högre utsträckning börjat orientera sig mot orsaker snarare än enbart konsekvenser.

Hos radikala svenska hiphopare som Carlito och Max Peezay har klass varit en bärande tematik i många år, det som inträffat nu är att detta tycks ha blivit mainstream. På twitter för gruppen Mohammed Ali initierade diskussioner om relationen mellan medelklassperspektiv och normativ syn på etnicitet. På Aftonbladets debattsida skriver Dogge Doggelito, från legendariska The Latin Kings, med udden tydligt riktad mot den borgerliga regeringen: "Vi har en regim i landet som inte vill oss väl. Det handlar om en utplundring av våra gemensamma tillgångar. Alla vi som betalar skatt i Sverige ha blivit blåsta på nuet, framtiden och vår sociala trygghet."

Och när Timbuktu i Budskapet, författad efter försommarens förortsupplopp, vände sig direkt till regeringen var det ett ställningstagande som kommunicerade på flera plan. Dels med alla som lyssnade på texten: "Vad säger Borg, Bildt, Billström och Ask?/När blev det Jimmies land och våra drömmar sprack?/Jag är gul, blå, jag är vit och svart./Gatsten är ett språk för de med lite makt."
Dels med alla de som visste att den framfördes över ett beat lånat från Grand Master Flashs legendariska The Message från 1982, den låt som allmänt betraktas som den politiska hiphopens genombrott.
Nathan Hamelberg, DJ och hiphopaktivist, är inte förvånad över utvecklingen.
– Jag tror att svensk hiphop politiseras just nu som en respons på samhällsutvecklingen. Som en reaktion på att segregationen ökar längs klassgränser, men också på att de gränserna rasifieras efter hudfärg.
Hiphopen har, vare sig i Sverige eller i ursprungslandet USA, inte alltid varit explicit politiskt. Men sedan rörelsens födelse i Bronx, New York, under mitten på 1970-talet har den varit en röst för de röstlösa. Det är en relativt utpräglad storstadsföreteelse, koncentrerad till marginaliserade områden. I en svensk kontext dras ofta paralleller mellan hiphopen och den punkrörelse som – parallellt med hiphopens uppkomst i Bronx – kanaliserade förortsungdomarnas etablissemangskritiska uppror.

– Hiphopen formades av att göra mycket med lite, i en stadsdel som övergivits av samhället, i ett vakuum där Svarta pantrarna och de puertoricanska nationaliströrelserna kriminaliserats och nästan utrotats. Den skapade ett eget utrymme. Det må ha varit opolitiskt på ytan, men det gav upphov till en implicit logik som gör nästan all hiphop politisk, säger Nathan Hamelberg.
Han är själv engagerad i Each One Teach One, en öppen grupp vars medlemmar enligt klassisk cirkelmodell undervisar varandra i hiphoprelaterade teorier. Det må låta trivsamt nördigt, men i USA är hiphopstudier ett etablerat fält. En akademisk subdisciplin till sociologin med inslag av samtida estetik. Ett studieobjekt är den kommersiella hiphopens påverkan på väljarbeteende. När den innevarande presidenten först valdes slöt det – i huvudsak färgade – hiphopetablissemanget mangrant upp bakom hans kandidatur.

– En del hävdar att går inte att förstå Obamas seger i 2008 utan titta på hiphop, jag tror inte att det är en överdrift, säger Nathan Hamelberg. Politisk hiphop har funnits i musikform sedan 1979. Välj vad du vill för större politisk fråga under den tiden och jag garanterar att den kommenterats mer i hiphopen än i någon annan amerikansk musikgenre.
Den svenska hiphopen är långt ifrån lika inflytelserik som den amerikanska. Men den är en etablerad och växande kultur. Som präglas av socialt engagemang. Och som går att tolka politiskt, oavsett om politiken är implicit eller en del av den självvalda framtoningen.
– Artister som Stor, Carlito och Linda Pira har engagerat sig mot utförsäljningarna av allmännyttan i Stockholm, säger Nathan Hamelberg. Andra artister som Lilla Namo och Gnucci är ju politiska inte minst för att de ställer våra föreställningar om hur hiphop ska vara och vem som är subjektet i hiphop på huvudet. Samma med kollektiven Femtastic och Ham City. Bara det att det så många tjejer tar plats inom svensk hiphop samtidigt är en grymt positiv förändring. Förut var det som med svarta skådisar i Hollywood, det fanns bara plats för en åt gången. Neneh Cherry, Leila K, Melinda, Feven, Mapei. I dag är den ordningen bruten.

Ivar Andersen
ivar.andersen@daladem.se