Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hitler tillbaka i medioker roman

Hitler vaknar till liv på en gata i Berlin, 65 år efter att han tagit livet av sig. Året är 2011, Hitler fattar ingenting; vad har hänt med hans nazistiska Tyskland, hans bunker, generalerna, armén, folket? Det han ser är en stad utan ruiner, utlänningar, konstig tv, många olika tidningar, bärbara telefoner och folk som inte känner igen sin Führer.

Annons

RecensionHan är tillbakaav Timur VermesÖversättning: Karin AnderssonUtgiven av Leopard förlag

I romanen Han är tillbaka låter den tyske författaren Timur Vermes, Hitler själv berätta. Führern tror att han kommit tillbaka för att rädda Tyskland. Det är ett djärvt drag, särskilt i ett Tyskland där Hitler och nazismen ännu är tabu. Führern görs dessutom till en skojig prick och pådyvlas en berättarröst samplad från självbiografin Mein Kampf. Och tanken infinner sig rätt snart: Skriva komiskt om Hitler? Skratta åt hans (klara) blick på vår samtid? Och hur i all världen ska Vermes tackla de nazistiska brotten mot mänskligheten? Med komik och satir?

Adolf Hitler blir kompis med en tidningsförsäljare, som visserligen känner igen honom men tror att han är en imitatör. När Hitler vidhåller att han är äkta vara så blir imitationen ännu bättre, och roligare, så rolig att führern får gästa en teveshow, syns på Youtube och snart har han ett eget pratprogram. Han tar sin imitation till en ny nivå, han är Hitler, i alla lägen. Som sådan kan han kritisera samtiden från ur-nazistisk synpunkt och förbereda sig för comeback. Planen är att hitta ett politiskt parti i Tyskland, ta ledningen över det och åter ta upp kampen mot demokratin. Och trots protester, Hitler blir alltmer populär, stöttad av media som gör pengar på honom.

Ett litterärt drama på högsta nivå, skryter förlagets baksidestext. Knappast. Den litterära nivån är medioker och lider av att Hitlers jargong är så tradig. Vermes har härmat hans sirliga sätt att uttrycka sig men trollar bort att han också var ganska grov i munnen. Att ta bokens Hitler på allvar som historisk person går inte. Just det är nog poängen, Hitler blir en småfyndig samtidskritiker som häcklar tyska politiker, EU, invandringen, den tyska återföreningen, Sovjets fall, tv, extremhögern. Läsaren lockas att hålla med eller skratta åt hans bisarra åsikter som kanske inte ligger så långt ifrån vad mannen på gatan tycker. Det känns osmakligt när denne man – den verklige historiske Hitler – har så mycket ont på sitt samvete.

Förintelsen dyker förstås upp och på den punkten är den återuppståndne glasklar: han tar ansvar för gaskamrar och sex miljoner döda judar. Inte ens segrarnas historieskrivning kan ta ifrån honom förtjänsten att ha utplånat de där parasiterna från jordens yta. Brottet rättfärdigas med att det var nödvändigt för folkets framtid.
Här fastnar skrattat i halsen, till och med för förintelseförnekarna. Till sist måste man fråga sig varför Vermes valt denne Hitlerfigur med rasfilter och judehat intakt för att angripa samtiden? Kanske vill författaren visa hur lätt nazismen kan ta sig tillbaka in i demokratins finrum, i en nygammal skepnad, om rätt man uppstår.

Tony Samuelsson