Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Högerpopulisterna kan inte tigas ihjäl

Högerpopulismen har fått sitt genombrott i Europa. Den går inte längre att tiga ihjäl. Det enda motmedlet är att övriga politiska partier tydliggör sina egna ideologier och pekar ut skillnaderna, menar Anna-Lena Lodenius i sin nya bok "Vi säger vad du tänker".

Få vet så mycket om rasistiska, främlingsfientliga och andra högerpopulistiska organisationer som journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius (f 1958). I en lång rad böcker har hon granskat extremhögern, både i Sverige och utomlands. Hon har arbetat som reporter i olika samhällsprogram i teve och varit verksam bland annat i Demokratiakademin. Bland hennes utmärkelser märks Vilhelm Moberg-priset samt stipendier från Artister mot nazister.

I den rykande aktuella (manuskriptet färdigställdes så sent som i mars 2015, och författaren har till och med fått med bombdåden i Paris och Köpenhamn i början av detta år) "Vi säger vad du tycker" har Anna-Lena Lodenius granskat högerpopulistiska partier i en lång rad europeiska länder. Partier som brittiska Ukip, franska Front National, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, för att bara ta några exempel. Hur har de uppstått, vilka är deras rötter, och vilken politik vill de föra?

Bilden är inte entydig, enligt Lodenius. Snarare är den mycket brokig, vilket inte minst visat sig i de här partiernas svårigheter att samlas i en partigrupp i EU-parlamentet. Vissa partier, som Sverigedemokraterna, ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning, har tydliga rötter i nazism och fascism, medan andra har fötts ur skattekverulans och missnöje med centralmakt och korruption.

En del av de högerpopulistiska partierna domineras av lågutbildade män i områden med hög arbetslöshet, medan andra attraherar både företagare och akademiker. Vissa av partierna, däribland SD, lyfter gärna fram att de minsann har både kvinnor och invandrare på sina valsedlar, men om dessa har någon annan roll än att vara galjonsfigurer/gisslan är oklart.

Nationalism och främlingsfientlighet dominerar i många av de här rörelserna, men inte i alla. Rörelser, förresten – en del av de högerpopulistiska partier Lodenius granskar är mer att likna vid toppstyrda enmansföretag än politiska rörelser. Här är Beppe Grillos M5S i Italien ett tydligt exempel. EU-motståndet är vanligt, men inte genomgående.

Vi får följa med på partikongresser och möta både partibossar och valarbetare. Intervjuerna är många i denna reportagebok.

Anna-Lena Lodenius skriver en driven journalistisk prosa, i ett högt tempo. Hon är noga med att redovisa sina källor, och notapparaten omfattar hela 26 sidor. Men noggrannheten till trots har jag som läsare svårt att inte röra ihop alltsammans.

Vilka var det nu som inte tyckte om skatter och menade att staten borde drivas som ett företag? Vilka har angripit homosexuellas rättigheter? Vilka var det som satte upp soppkök, där man bara serverade mat som innehöll fläskkött?

De värsta stollarna är lätta att komma ihåg, som till exempel den isländske komikern Jón Gnarr. Han vann kommunalvalet i Reykjavik 2010 på ett program som utlovade en isbjörn till Reykjaviks Zoo, mer svågerpolitik och att Island skulle ha en drogfri regering senast 2020. Andra är lätta att blanda ihop. Pressbilder på intervjuade personer, liksom från demonstrationer och torgmöten, skulle ha underlättat för läsarens minne.

Anna-Lena Lodenius, som har ägnat mer än ett kvarts sekel till att kritiskt granska den framväxande högerextremismen, har i slutet av boken några förslag till motmedel.

Några enkla snabba lösningar verkar inte finnas. Att försöka tiga ihjäl ett högerpopulistiskt parti som har hunnit växa sig stort, som Sverigedemokraterna, fungerar inte – den taktiken kan vara framgångsrik så länge partiet är litet, men inte nu längre.

Att försöka möta de högerextrema partierna och föra en saklig diskussion om migrationspolitik och samhällsekonomi är dömt att misslyckas, det kräver en helhetssyn och vilja till komplex analys, som inte ryms i högerpopulisternas till synes slagkraftiga budskap. Att gå dem till mötes och börja lägga fram förslag som ytterligare skulle försvåra invandring och integration är inte heller någon bra idé – det ger bara partier som SD ett inflytande, utan att de på något vis behöver ta konsekvenserna av vad de ställer till med.

Det motmedel som Lodenius förespråkar är att vitalisera den politiska demokratin: att de politiska partierna börjar bli tydligare med vilket slags samhälle de vill ha, och vågar ta avstamp och tala om vad de är oense om. Om partierna framstår som trovärdiga och idéburna kommer grogrunden för högerpopulismen att vara mycket begränsad.

Detta är ingen ”quick fix”. Snarare kräver det mycket stora kursändringar i ett snabbt söndervittrande samhälle som vårt, där klyftorna växer och den politiska demokratin allt mer lämnar walk over till marknadsekonomin.