Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hommage till Nelson Mandela

”I dag är det många som vill vara våra vänner. Det gläder oss. Men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd när vi hade det svårt.”

Annons

Så sade Nelson Mandela direkt till alla oss svenskar som protesterade mot apartheid när han besökte Sverige efter sin frigivning 1990.
Vi – den samlade arbetarrörelsen med Olof Palme i spetsen, liberaler och kyrkor – stödde ANC när högern och näringslivet blundade för rasismen.

Den svenska kampen mot Sydafrikas raslagar (apartheid) började redan på 1960-talet. Den bars fram genom ett folkligt engagemang i politiska partier, fackföreningar, kyrkor, studieförbund och folkrörelseorganisationer. Isolera Sydafrika-kommittén var aktiva i sitt opinionsarbete på hemmaplan.
Organisationen satte press på svenska storföretag som var verksamma i apartheidregimens Syd­afrika. Det är en klassisk kamp och en lika klassisk konflikt mellan ­kapitalintressen och människo­värde.

Nelson Mandela och nästan hela ANC:s ledning greps och dömdes till livstids fängelse för sin kamp mot raslagarna. Året var 1964. Nelson Mandela med sina sex andra dömda kamrater fördes med flyg till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Mandela blev fånge nummer 466/64. Här skulle han stanna i 18 år innan han blev förflyttad till mer humana fängelser.
På Robben Island väntade i början både tortyr och straffarbete. ANC och Mandela blev terrorstämplade av USA sedan början av 1980-talet – ett talande exempel på att den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Den fanns kvar ända tills hans 90-årsdag.

Hur lyckades han överleva åren i fängelset? Varför blev han inte en bruten och bitter man fylld av hatkänslor? Hur undvek han denna paria, denna mänskliga brist som kan ödelägga så många liv och vara den tändande gnistan i våldsamma konflikter och krig.
Det finns självfallet inget enkelt svar på det. Nelson Mandela besatt unika förmågor som han utvecklade efter hand trots att han befann sig i fångenskap. Han var framför allt inte ensam. Nelson Mandela ingick i en större gemenskap, ett kollektivt motstånd, där man tilläts ha skilda åsikter även om det rådde enad front mot förtrycket som apartheidregimen stod för.
Tillsammans med andra politiska fångar utvecklade han ett slags informellt universitet på Robben Island. Här fanns både ett intellektuellt kamratskap och även politisk tolerans mot meningsmotståndare. Nelson Mandela mötte både övertygade marxist-leninister och militanta aktivister. Här läste man både Karl Marx, Engels och Lenin.

Nelson Mandela föredrog dock skönlitteratur, bland annat John Steinbeck och Nadine Gordimer. Han läste de ryska klassikerna även om Dostojevskij gjorde honom deprimerad. Mandela gillade biografier om Churchill och Georg Washington. Han läste även om boernas historiska hjältar. Han sade sig vilja lära känna sina huvudmotståndare.
Han var en sann intellektuell som även ägnade sig åt praktiska ting. Under sin fängelsevistelse lyckades han förmå myndigheterna att gå med på att fångarna skulle få ha sin egen trädgård på fängelseområdet. Det tog tid men till slut hade Mandela sin egen trädgård. Han såg det som en kreativ terapi.
Här fanns också en större politisk dimension. Trädgårdsodlaren och politikern har mycket gemensamt. Det handlar om att så, ansa, kultivera och sedan skörda olika resultat av ett hårt arbete.
Nelson Mandela tränade inte bara hjärnan och utvecklade sin mentala styrka och intellektuella spänst. Han hade fasta morgonrutiner i fängelset. 45 minuters joggning på stället i cellen, följt av 200 situps och 100 armhävningar.

Här hemma i Sverige växte motståndet mot apartheidregimen. Stora delar av den svenska musikrörelsen och punken sammanstrålade med artister från den kommersiella musikbranschen i den stora ANC-galan i Scandinavium i Göteborg hösten 1985. Hela den dåvarande svenska artisteliten ställde upp.
Statsminister Olof Palme höll tal och lovordade galan som samlade in tolv miljoner kronor till befrielserörelsen ANC. Då var stödkonserter framför allt en solidarisk handling.
Det finns åtskilligt med arkivmaterial på Youtube från ANC-galan. Här möter bland annat en ung Thåström och hans Imperiet två av proggens främsta förgrundsgestalter, Mikael Wiehe och Björn Afzelius. ANC-galan är ett historiskt landmärke i den svenska rockhistorien.
Jublet i Scandinavium nådde ända till Sydafrika och till Nelson Mandela. Det var inte okontroversiellt att ta strid på den tiden heller. i

Det är lätt att hemfalla åt personkult och hjältedyrkan. Det var något som Nelson Mandela tog avstånd ifrån.
Han förblir en stor förebild i den fortsatta kampen mot rasism, främlingsfientlighet, fattigdom och förtryck var helst den dyker upp i världen. Nelson Mandelas bortgång skakar om trots att den var väntad. Nu väntar en svår tid för Sydafrika som brottas med stora samhällsproblem.

Den nya generationens ledare skall nu försöka leva upp till Nelson Mandelas ideal. Hans ödmjukhet finns i många av hans tal och skrifter. Jag väljer att avsluta med följande citat:
”I det verkliga livet har vi inte att ­göra med gudar utan med vanliga människor, sådana som vi själva: män och kvinnor som är fulla av motsägelser, på en gång stabila och vankelmodiga, starka och svaga, ryktbara och beryktade.”

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se