Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon lät en orm ringla på kavajslaget

Annons


Hon medgav också att hennes intresse för broscher hade ett samband med hennes figur. Är man kort och kompakt som ms Albright är det en bra idé att få omvärlden att titta på något annat än de stubbiga benen eller den kort halsen.

Madeleine Albright är dock rätt ensam om att använda just broschen som signatur. Halsband och – särskilt på senare år – örhängen hör annars till profilerade kvinnors utrustning. Broschen smakar möjligen litet tant men framförallt kräver den ett fast tyg för att fästa och sitta snyggt. T-shirt, tunna blusar och urringade klänningar går inte ihop med broschen.
Brosch förresten, ms Albright talar om my pins. Det är snarare med olika nålmärken vi signalerar numera. Från Rör inte min kompis-märket till Rosa bandet och 1 majblomman, att bära dem är att förena sig med andra kring en sak och tala om att här står vi. Sådana nålar är inte heller några smycken, de är billiga och blir ofta kortlivade. Utom sådana små, diskreta märken i kavajslaget som visar att bäraren tillhör ett större parti eller en exklusiv klubb eller har fått en orden. Jag syftar på socialdemokraternas lilla röda nål, Rotary-hjulet och franska Hederslegionen.

Broscher – eller nålar, då – som budskapsbärare förutsätter att omgivningen förstår. Det kan man inte förutsätta. Inte ens en slingrande orm behöver ha en entydig tolkning. Ormen må vara listig och farlig för oss, men en slingrande orm runt en stav betyder också läkekonst – något i allmänhet välkommet.
Framtiden? Smycken kommer nog att förbli rätt ovanliga som kommunikationsmedel. Politiker behöver grövre medel. Halsduken tror jag därför på. I partiets färger, i sportklubbens mönster, med ett tryckt budskap – halsduken är könsneutral, behöver inte vara dyrbar och är synlig på långt håll.
Fast nog kommer Madeleine Albright och hennes broschsamling att vara länge saknad.

Barbro Hedvall