Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon rasar mot diskrimineringen

Chimamanda Ngozi Adichie gjorde internationell succé med En halv gul sol, romanen som handlade om Nigeria under Biafrakriget. Ngozi Adichie skrev om människorna bakom rubrikerna, vad de drömde och längtade efter, vad de fruktade och vad kriget gjorde med dem. Själv gick jag i mellanstadiet när Biafrakriget pågick, tevebilderna av barn med svullna magar blev inte verklighet för mig även om mattanterna i skolan använde dem som argument för att man skulle äta upp brun köttfärslimpa eller äcklig fläsksås.

Annons

RecensionAmericanah av ChimamandaNgozi AdichieÖversättning: RagnarStrömbergUtgiven av Albert Bonniers Förlag

Men Ngozi Adichie
levandegjorde ett Nigeria som bestod av så mycket mer än svält och krig. En halv gul sol myllrade av människor och liv, av språk- och religionskonflikter, drömmar, kärlek, pengar och förräderi. Och nu har uppföljaren kommit, Americanah.

Huvudpersonen
, den unga Ifemelu får ett stipendium till ett college i USA. Kvar i Lagos blir kärleken Obinze. Planen är att han ska komma efter, men en allt mer reglerad invandring gör det svårt. Efter 11 september 2001 blir det omöjligt. Ifemelu har inga tillgångar förutom stipendiet, mat och husrum ingår inte. Hon söker jobb efter jobb, går på otaliga anställningsintervjuer men får inte minsta lilla påhugg. Hennes afrikanska vänner försöker hjälpa henne, men Ifemelu förstår inte att hon måste göra sig mindre. Mindre afrikansk och mera svart. Hon är för självständig, för självmedveten, har för bra CV och för stora förväntningar på livet, det lyser igenom vid intervjuerna. Och i desperation accepterar hon till slut ett erbjudande om hundra dollar i utbyte mot sexuella tjänster. Depressionen som följer gör att hon bryter kontakten med Obinze.

Småningom reder det upp sig för Ifemelu. Hon får arbete, en rik, vit pojkvän, egen lägenhet, kan skicka pengar till föräldrarna, men allt eftersom känner hon hur tillvaron skaver. Mer och mer. Hon har anpassat sig och kämpat bort den nigerianska accenten, hon har gjort sig av med sin afrofrisyr och går istället ständigt med värkande hårbotten på grund av alla kemikalier i medlen som gör krulligt hår rakt. Hon har slutat säga vad hon tycker eftersom vita amerikaner inte tycker om att svarta kvinnor hävdar sin ståndpunkt. På tusen och ett sätt har hon klämt sig in i den amerikanska normen om hur en svart kvinna bör vara – men formen passar dåligt. För att få utlopp för sina frustrationer börjar hon blogga. Hon startar en rasblogg. Om hur en svart icke-amerikan uppfattar USA. Och får snart tusentals läsare.

Blogginläggen
är insprängda i texten, de ligger i annat typsnitt och ger en journalistisk, rapporterande nätversion av det romanen berättar om. Det är väldigt effektivt. Hela romanen blir genom detta politiskt laddad med verklighet. Och Ngozi Adichie har ett ärende. Hon är rasande över de förödmjukelser och den diskriminering som pågår, i stort som i smått. Men hon ger inga lektioner, hon låter oss vara med. Hon rangordnar inte vilket som är värst, läsaren får själv känna efter.

Maria Hamberg