Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon skriver skenbart enkelt

Tiggarflickan gavs ut första gången på engelska 1978 och räknas som Alice Munros stora genombrott. Den består av tio sammanhängande noveller. Och som i alla Alice Munros noveller är det en kvinna som står i centrum. I Tiggarflickan är det Rose som vi får följa genom hennes utveckling i livet, från ung flicka till åldrad kvinna.

Annons

RecensionTiggarflickanav Alice MunroÖversättning: Karin BeneckeUtgiven av Atlas förlag

Alice Munros prosa är vanlig, vardaglig, lätt att läsa, lätt att älska. Hon skriver enkelt och okonstlat. Men det är en skenbar enkelhet. Hennes noveller är tyngre och har mera innehåll än många tjocka romaner.
Hon påminner i sitt sätt att skriva om Anton Tjechov, hennes texter flyter också stilla, utan forsar och fall, men plöjer djupa fåror där de går fram.

Rose växer upp i det fattiga Hanratty, hon lever med sin far och styvmor, Flo och halvbror Brian. Det är landsort, det är grått, en miljö som kommer att prägla Rose hela livet.
Rose är begåvad och genom ett stipendium tar hon sig till universitet där träffar hon Patrick, en ung man från helt andra förhållanden, han är rik, kommer från en annan klass än Rose. Hon blir inneboende hos en doktor Henshawe, en kvinna med dominerande drag, som får stort inflytande på Roses livsval.
Hon hade hamnat hos doktor Henshawe av en slump. En annan flicka skulle ha flyttat dit, men hon blev sjuk, hon hade tbc och kom på sanatorium i stället. På andra inskrivningsdagen dök doktor Henshawe upp på kontoret på Roses college och bad om namnen på några fler nyinskrivna stipendiater.
Rose hade varit där förut för att fråga var någonstans mötet för stipendiaterna skulle hållas. Hon hade tappat bort sin kallelse. Räntmästaren skulle tala till de nya stipendiaterna och berätta om sätt att tjäna pengar och leva billigt, förklara för dem vilka fina studieresultat som förväntades av dem här, om de ville att stipendiepengarna skulle betalas ut också i fortsättningen.
Rose fick reda på rumsnumren och började gå uppför trappan till första våningen. Är du också på väg till tre-noll-tolv, frågade en flicka som dök upp vid hennes sida.

De följdes åt och gav varandra en detaljerad redogörelse för sin ekonomiska situation. Rose hade ännu inte hunnit skaffa sig något rum, hon bodde på KFUK. Hon hade egentligen inte alls råd att vara här. Stipendiet täckte terminsavgifterna och så hade hon kommunens pris att köpa böcker för och ett annat stipendium på trehundra dollar att leva av; det var allt.
Doktor Henshaw tyckte om fattiga begåvade flickor, men de måste se bra ut. Hon var inne på kontoret när Rose kom dit och innan Rose hann tänka så hade doktor Henshawe tagit med henne hem, installerat henne i huset med de kinesiska skärmarna och vaserna och talat om för henne att hon hade en akademisk läggning.

Alice Munro kan med få ord måla upp bilder, maktförhållanden, Roses tafatthet. Patrick och Rose blir ett ojämlikt par inte enbart på grund av att Patrick har en förmögenhet – det är skillnaden i kärlek som skiljer dem åt.
Rose älskar inte Patrick. Hon inleder otrohetsaffärer i sin jakt på kärlek, hennes liv är längtan efter någon att älska på riktigt och få vara nära honom.

Det finns flera av Alice Munros böcker på svenska. Förlaget Atlas har börjat en nytutgivning av dem, Jupiters månar, Kärlekens vägar, Äpplen eller apelsiner, Brinnande livet. Och ännu fler. Alla handlar om kvinnors livsvärldar, om slumpen som kan förändra ett liv och det pris kvinnor får betala för att leva på jämlika villkor.
Den samtida novellkonstens mästare sa Peter Englund när han presenterade nobelpristagaren Alice Munro. Det är bara att instämma.

Yvonne Gröning