Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon trotsade krampen

Alexandra Engen tvingades kliva av cykeln på grund av sina krampkänningar.
Men världsmästarinnan lyckades kämpa sig tillbaka och vinna.
– De racen du får kämpa allra mest, de betyder också allra mest, ­säger hon.

Annons

Fjolårets segrare, Jennie Stenerhag i Falu CK, hade ingen jättebra dag mellan Sälen och Mora och slutade femma.
Det hade inte heller årets mästarinna, Alexandra Engen, Jönköpings CK.
Men hon lyckades vinna ändå.
– Efter 50 kilometer var jag jättetrött. Då fick jag stanna första gången och stretcha ut krampen. Det var inte så bra, säger Engen.
Främst tampades Engen med norskan Hedi Sandstø ute på banan.

Och det var svenskan som fick rikta in sig på att jaga.
– Jag såg Alexandra i den svenska dräkten, men jag hade min grupp som jag körde med, hon låg bakom mig i gruppen och jag låg längst fram, för jag ville ha kontroll, säger norskan.
Världsmästarinnan Engen var hela tiden väl medveten om sin norska konkurrent.
– Jag tyckte att jag hade en ganska kontrollerad start, men så kom du (Sandstø) ikapp och körde som en blådåre. Jag tänkte att det här får jag bara inte släppa, för då kommer jag få problem senare i racet, säger Engen.
Förhandsfavoriten Engen, som alltså drabbades av kramp flera gånger under loppet, kunde dock göra ett ryck med en halvmil kvar.

– Jag tänkte med tio kilometer kvar att jag skulle hålla klungan in till mål, för jag var så rädd att få kramp igen, säger Alexandra som fick nytt mod ju närmare mål hon kom.
– Med femkilometerskylten, då är det som att den här sprintinstinkten bara är ”on”. Då kan man inte hålla sig. Då kom det en bra kurva där alla fick bromsa och den tog jag på insidan, då var det bara fullt ställ.
Hon distanserade norskan Sandstø med åtta sekunder i mål.

Hur högt värderar du den här segern?
– De racen du får kämpa allra mest, de betyder också allra mest. För man blir så väldigt nöjd när man korsar mållinjen. I dag fick jag slita väldigt mycket, oj vad ont det gjorde.

Vanligtvis är sprintdistansen Engens starka sida – den 90 kilometer långa banan var rejäl utmaning. Men hon hade förberett sig väl.
– Min kära tränare Fredrik (Ericsson) brukar lägga in lite sex- och femtimmars pass däremellan.
Glädjande ur en dalasynvinkel var att Hanna Bergman, Falu CK, stod för en fin insats när hon blev trea.
– Jag är bara glad. Jag har ju kört något långlopp i år men har punkterat och haft otur, säger hon.

Trots punkteringarna tidigare under säsongen har formen ändå varit på uppåtgående, menar Bergman.
– Om jag har en bra dag, då tänkte jag att jag kunde hänga med dameliten. Men att jag skulle göra det så pass bra, det trodde jag inte, säger falucyklisten.

Är det en liten skräll?
– Ja, det kan man väl säga, det var det kanske, säger hon.
Bergman, som vurpade olyckligt vid en langning, var helt omedveten om hennes prestation när hon rullade mot mål.
Det var speakern Roberto Vacchi som meddelade att hon kört in som trea.

– Jag visste ju ingenting, jag vurpade i Evertsberg och då drog många förbi. Det var en överraskning när jag kom in i mål, säger Bergman.
Rättvikstjejerna Angelica Edvardsson och Kajsa Snihs blev sjua respektive nia.
Felicia Ferner, Borlänge CK, körde in som tia.

Fredrik Falk/DT