Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon vill lyfta familjehemsdebatten

I 30 års tid har Annelie Hed från Krylbo varit fostermamma. Under den tiden har minst 30 barn passerat hennes hem. Många av dem betraktar henne idag som sin extramamma och kallar henne sina barns farmor och mormor.

Men hon medger samtidigt att hon kört över sina egna biologiska barn. Att ha fosterhemsplacerade barn är ingen dans på rosor.

Nu har hon skrivit en bok om den verkligheten.

Annons

Familjehem heter boken som tryckts i 1000 exemplar och som hon hoppas ska spridas. Inte minst som kurslitteratur på socionomutbildningarna.
– Idag får studenterna inte den utbildning man behöver i fråga om familjehem.

– En bra socialarbetare hittar alltid bra familjehem. Den får också familjehemmet att orka ha många barn.
Men långt ifrån alla är så stöttande som Annelie efterlyser.
– Som fosterfamilj kan du bli bemött som en resurskollega, eller som en nervärderad och krävande klient. Det gynnar inget bra samarbete.
Ändå består familjehemmen av människor med vad hon kallar stort förtroendekapital:
– De har intuition, erfarenhet och de har förmåga att lyssna bakom orden, vilket är viktig när man ska ta hand om barn som kommer från trasiga miljöer.

Engagerade och lämpliga fosterhem är av största vikt. Men Annelie ser nu en fara i att de ursprungliga familjehemmen, där många ställt upp godhjärtat och näst intill ideellt, snart är historia.
– Dagens generation har inte tid att ta emot barn på det här sättet. Dom skaffar barn senare. De vill göra karriär. Hur det ska bli i framtiden har jag ingen aning om.
I dag hänvisas många kommuner till att köpa hem och vård av privata vårdföretag som Annelie inte alltid anser vara så nogräknade. Hennes förslag är att kommuner går ihop och samarbetar så att de snabbt kan få fram familjehemsplatser.
Själv var Annelie järnverksarbetare i Avesta med två små barn när hon tog sig an det första fosterbarnet.
– Vi hade skaffat ett stort hus i Krylbo. En dag stod en släkting med två plastkassar och bad att få bo hos oss. När den flyttade ut blev det så tomt.
I stället för en släkting flyttade barn in som behövde ett nytt hem. Även när hon flyttade till Jämtland och senare också Bollnäs har hon och familjen funnits till för andra barn och ungdomar. Det är också från de erfarenheterna som Annelie skrivit sin bok.
– Att vara familjehem, är att engagera alla i familjen. Men alla i familjen kanske inte tycker att det är lika roligt.

I fokus i boken står en liten sjuårig pojke som en dag inte blir hämtad på förskolan. En förskollärare tar honom med hem – och där blir han kvar. I olika kapitel beskriver Annelie pojkens historia men också hur övriga familjemedlemmar och övrig släkt och vänner reagerar på den nye familjemedlemmen.

– Jag har samlat på mig många historier som här blir en enda. Fast bekanta som jag känner, säger att det är om dem jag berättat. Så väl känner de igen sig.
Annelie har i många år gått och funderat på att skriva den här boken.
– Jag hade den klar i huvudet i flera år. Men så hände en sak som fördröjde skrivandet och då fick också historien ett annat slut. Men själva skrivandet gick fort.
Finansieringen har skett med bidrag från Allmänna arvsfonden. Just nu är hon i färd med att skriva en andra, uppföljande bok. Den bygger på intervjuer med både placerade och familje-barn.

Dessa bägge böcker kan också komma att utgöra diskussionsunderlag för exempelvis träffar med familjehem. Genom att få mötas och diskutera kan de också få stöd och kraft. Det krävs det mycket av för de som jobbar i familjehem.
– Vad gör man med tonåringar som håller på att frigöra sig eller rymmer? Vad gör man när den biologiska mamman kommer inrusande på födelsedagskalaset?
Från första januari i år gäller lagen om att familjehem ska genomgå en grundutbildning. Det är något som Annelie – som varit verksam i Faco (Familjevårdens Centralorganisation) i 30 år varav de senare åren som dess ordförande, tycker är bra.
– Socialstyrelsen håller på att ta fram ett utbildningsprogram. Men det här kommer att kosta pengar och det blir kommunerna som får betala. Det betyder att det kommer att ta 10-15 år innan man hunnit utbilda alla.
Annelie är också besviken på att den familjemedlem som idag satsar tid och kraft på barnen, står utan social trygghet när uppdraget är utfört.
– Vi får ingen A-kassa, ingen tjänstepension, ingen semesterersättning. Att vara fosterfamilj betraktas inte som något jobb. Det klassas som ett uppdrag. Men så länge det finns ett mål i att barnen ska kunna återvända till sina familjer, så tycker jag också att vår insats är att betrakta som ett arbete.


Kerstin Eriksson
kerstin.eriksson@daladem.se