Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur kan förlagen gå så dåligt?

När jag ser mitt belamrade nattygsbord undrar jag om det möjligen är jag som håller hela förlagsbranschen under armarna.

Annons

Men så här har det ju alltid varit när jag tänker efter. Jag är liksom besatt av böcker, och inte bara av innehållet, utan av boken i sig, som ting. Das Ding An Sich, skulle väl Kant ha sagt, om det nu var han som sade det. Saken som sig självt. Att bara hålla i en bok ger, förutom den-här-saken-finns-faktiskt-kicken, också en känsla av trygghet (den finns och kommer inte att försvinna), lycka (den kommer att öka min insikt och mina möjligheter att överleva) och berusning (i den här tingesten finns något som jag inte upplevt tidigare).

Ofta läser jag flera böcker samtidigt, litet efter humör. Här ett axplock från nattygsbordet just nu:
Tre vägar av Katarina Frostenson. Jag har kommit till sidan 12. Varje rad är så komprimerad, har en så hög densitet, att även om jag jublar över rader som: Poeten har tagit ord ur orden, fångat andra sånger, skapat nya stjärnbilder ur Shakespeares rymder; glesa ordmönster, mikroklanger, så är jag oftast så trött den här tiden på dygnet att hjärnan bara vissnar vid tanken på att fortsätta. Som granit, tänker jag, hennes texter har en gnistrande, tung hårdhet.
Eftersom jag ändå inte kan somna ger jag mig i stället på Kvinnorna kring Linné av Mariette Mankelow och Petronella Kettunen, som jag lånat på biblioteket.

Det är oupphörligt fascinerande att läsa om dessa tuffa kvinnliga botaniker som skickade sina upptäckter till Linné, och därigenom, till skillnad från andra kvinnliga forskare från tiden, finns kvar i rullorna att studera.
Akademierna var stängda för kvinnor, vilket inte hindrade dem från att skriva, teckna av vad de såg och försöka komma ut med sina rön. Att gifta sig var otänkbart om de ville fortsätta, en av botanikerna gjorde det ändå och dog genast i barnsäng.
Sista exemplet: Katarina Kielos Det enda könet. Det har sagts om den att den kan betraktas som en ny Das Kapital (Karl Marx). Jag instämmer.

Eva Lidén