Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I en jämlik värld finns ingen rasism

Annons

Vi huttrade litet i kylan på torget vid
t-banestationen i Kärrtorp
under de drivande
skyarna men solen tittade ofta fram.
Jag tror inte jag sett så mycket folk på
en demonstration sedan våren 2003
då folk protesterade
mot kriget mot Irak.
Nu skrevs det efterkrigshistoria.
Folk som inte sett varandra på länge
möttes och bildade
denna nya jämlika kropp:
aktivister,
vanligt folk i alla åldrar, politiker.


En mycket gammal tant vinkade
från ett öppet fönster.
Det kramades och hälsades
och det var
fullt av återseenden i luften när
femtontusen människor möttes.
Människor strömmade ut från t-banan,
kom gående från andra söderförorter,
våg efter våg av människor
leende, skrattande,
i detta evigt rödgröna land,
detta nernötta folkhemssverige
som reser sig och går i första ledet.



Nelson Mandela gick med oss,
en ung man bar hans porträtt
och jag tror
att han hade målat det själv;
hans leende svävade över folkhavet.
Daghemsfröknar mot nazism
stod det på ett plakat
och en äldre man
representerade scouter mot rasism.
Och när så mycket folk samlas på en
plats i de södra förorterna
förnims en smak av socialism i luften,
hur många borgerliga politiker
som än var där
(men Reinfeldt var inte där)
så förnims denna smak
av demokratisk socialism:
ty bara i en jämlik
värld kan rasismen till slut utplånas.
Rasismen splittrar
det arbetande folket:
det vet jag om rasismen.


Kärrtorp den 22 december 2013
kan bli en milstolpe:
rasismen besegras av leenden
och omfamningar i kylan.
Varje stor antirasistisk demonstration växer
till något vidare:
en dröm om jämlikhet.
För så är det:
Bara i en jämlik värld
upphör till slut rasismen.



När vi gått en knapp kilometer
var vi framme
vid Kärrtorps idrottsplats.
Läktarna var redan fullsatta men vinden
blåste bort talen
och nådde inte dit vi stod.
Men det är inte talen,
det är inte toppolitikerna,
det är inte ens artisterna
som är det viktiga:

det är helt enkelt
den stora massan av människor.
Den väver de ordlösa drömmarna
om att vi kan mötas
som likar, utan hierarkier
till och med
en kylig vinterdag i en
kylslagen värld.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se