Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I huvudet på förre landshövdingen Gunnar Björk

Landshövdingar kommer och går. Det vore en överdrift påstå att alla befattningshavare efterlämnat bestående avtryck från sin tid som statens främste representant i länet. Gunnar Björk, landshövding i Dalarna under perioden 1992-2001, blev under alla förhållanden historisk i så måtto att han blev den siste landshövdingen i Kopparbergs och den förste att verka i Dalarnas län.

Annons

RecensionI huvudet på en landshövdingav Gunnar BjörkUtgiven av Prolead

Turerna kring namnfrågan inleddes 1991 genom ett initiativ av Björks företrädare på landshövdingeposten, Lilly Hansson, som beslutade att myndigheten länsstyrelsen skulle byta namn till Länsstyrelsen Dalarna. Initiativet orsakade stor irritation, även hos regeringen. När Gunnar Björk tillträdde som landshövdingen fanns ett medskick från ministernivå att ta i tu med länsstyrelsens i Dalarna olaga hantering.

Väl på plats i Falun insåg Gunnar Björk att det fanns en acceptans för namnbytet. I stället för att medverka till en återgång i namnfrågan, valde Gunnar Björk att skriva till regeringen med begäran om att länsstyrelsens namnändring skulle stå fast. I bagaget fanns en total uppställning från andra statliga myndigheter i Dalarna. Processen fortsatte och i januari 1996 ställde sig regeringen bakom förslaget att också länet skulle byta namn. Tre månader senare klubbade riksdagen, utan debatt, igenom namnändringen. Kopparbergs län hade blivit Dalarnas!
Turerna kring det historiska bytet av länsnamn i Dalarna är en del av många intressanta berättelser i den bok, I huvudet på en landshövding, som Gunnar Björk ger ut i dagarna. Det är få landshövdingar som gett offentlighet åt egna tankar och reflektioner efter avslutat mandat. Desto mer intressant är därför Gunnar Björks betraktelse i mötet med regionala och lokala politiker och företrädare för näringslivet och olika intressegrupper. Berättelsen speglar också länets närmast orimliga förväntningar på vad en landshövding ska kunna uträtta för sin region.

Den dagsaktuella debatten om landshövdingarnas mångfald av styrelseuppdrag vid sidan av landshövdingeämbetet, är inget nytt fenomen. Möjligtvis ifrågasättandet, men inte systemet. Gunnar Björks redovisning av sina uppdrag vid sidan av jobbet som landshövding, befäster bilden av att våra landshövningar anses ha tid, kapacitet och kompetens att klara viktiga uppgifter vid sidan av heltidssysslan som länsföreträdare.
Utan beslutskompetent personal vid länsstyrelsen hade landshövdingens alla sidouppdrag varit en omöjlighet, konstaterar Björk.
Det är hans möten med dalfolket och hans iver att själv kunna medverka till Dalarnas utveckling som gör boken spännande och läsvärd. Gunnar Björks beskrivning av sin kontrovers med Borlängepolitikern Börje Andersson (S), turerna kring nedläggningen av Dalregementet och Björks tolkning av varför hans förslag om en utveckling av järnvägen till Sälen slutade med ett haveri, saknar sannerligen inte kontroversiellt innehåll
Andra spännande avsnitt handlar om författarens relation till Storas dåvarande styrelseordförande, Bo Berggren, och den historiska samsynen mellan bolaget och landskapet, liksom initiativet att ta ett samlat grepp kring ett regionalt ledarskap för Dalarna.

Gunnar Björk, länsarbetsdirektörerna Kjell Sundberg/Eva Löfgren, Christer Wahlbäck, landstinget och Peter Hultqvist, kommunförbundet ansåg att det behövdes en samsyn kring länets framtidsfrågor.
På riksnivån var det många regioner som uttryckte avundsjuka över att Dalarnas samordning, men internt i länsstyrelsens och landstingets förvaltningar sågs samarbetet inte alltid med blida ögon, vilket i efterhand kan tyckas märkligt.
Gunnar Björks inblick kring spelet i maktens korridorer under en händelserik 90-talsperiod är ett viktigt tidsdokument. Det har protokollära inslag, men författarens generösa redovisning över egna åsikter och kommentarer kring andras uppfattningar ger innehållet kött och blod och därmed stort läsvärde.

Christer Gruhs