Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I jakten på en ny identitet

Annons

Utgiven av Modernista

Översättning: Charlotte Hjukström

Den engelska författarinnan Lottie Moggachs Kyss mig först har kallats en roman om internetgenerationen. Möjligen är jag fel läsare, jag vet (ungefär) vad chatta, Skype och Facebook är, men har aldrig ägnat mig åt dessa verksamheter. Det krävdes frågor till en yngre generation (min son) för uppdatering av min nutidsorientering..

Nu till storyn.

Ordet förs av Leila, en 23-årig tjej som i stort sett tycks leva med sin laptop. Via nätet får hon kontakt med en amerikan, Adrian, som undrar om hon vill delta i vad som kallas Projekt Tess. Denna Tess är en snart 40-årig dam som efter ett vildsint, utlevande och anarkistiskt liv med droger och karlar nu vill ta livet av sig, dock utan att vålla omgivningen, framför allt mamman, någon smärta.

Alltså ska Leila via nätet gå in och ta hennes identitet under förespegling att Tess tröttnat på storstadslivet och flyttat till en ö utanför Kanadas kust. Leila går med på det utifrån idén att alla har rätt att styra över sina liv, även avsluta det.

Leilas uppgift blir nu att via nätet, sms, Skypesamtal med Tess och mail till Tess kompisar bygga upp en ny identitet. Hon ska bli Tess. Det tar en förskräcklig tid, huvudsakligen på nätterna på grund av tidsavståndet till Kanada.

Oroväckande saker händer när hon, som Tess, får kontakt med en av hennes tidigare älskare varvid hon själv (som Leila) blir kär i honom, en lyckligt (olyckligt?) gift banktjänsteman med två barn. Bokens titel Kyss mig först syftar på ett uttryck denne använder, hämtat ur hans och Tess ­tidigare liv.

Romanen handlar förstås om identitetsupplösning. Leilas desperata försök att bygga upp Tess identitet och nya tillvaro i en okänd miljö långt bort i Kanadas övärld kräver oändliga sökningar på nätet. Hela processen för osökt tankarna till konstruerandet av en ­roman.

Som en distanserings­effekt, för att få lite mer kött på datajagandet, åker Leila till ett hippieläger i Spanien, detta efter uppgifter att Tess tagit en färja till Bilbao. Kanske är det där hon tagit livet av sig?

Eller kanske ­lever hon? Har hon tagit sig ett nytt namn på Facebook?

I det långa loppet, trots inlagda smådramatiska inslag, tycker jag romanen blir nästintill outhärdligt tjatig i längden. Kanske en nutidsorienterad internetnörd upplever den annorlunda.

Gunder Andersson