Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I väntan på moskén (1)

Bygget av en ny moské i Borlänge har stött på motstånd. Hur kan vi förstå den situation som muslimer i Sverige befinner sig i när de planerar för att etablera sin verksamhet kantad av hot och protester? En forskningsuppsats på Högskolan Dalarna ger svar.

Annons

I takt med att den muslimska föreningen i Borlänge offentliggjort sina planer på att bygga en ny moské har de mötts av protestaktioner, negativa insändare och debattartiklar. Men då föreningens behov av en större lokal kvarstår fortskrider planerna på att bygga en moské. Planeringen av moskébygget flankeras därmed av en lokal opinion.
Denna utveckling är inte unik för Borlänge. Forskning om moskébyggen i Sverige och västvärlden visar på liknande mönster. Inte nog med att muslimska församlingar stöter på motstånd. Forskningen visar också att det är vanligt att hot, vandalisering och misshandel förekommer, vilket är alarmerande då det tyder på att det finns grupper av medborgare vilka systematiskt tar sig friheten att överträda lagens gränser för att inskärpa sin (juridiskt och socialt oacceptabla) syn på vilka som har rätt att bo, verka och leva i det lokala samhället och vilka som inte har det.

Hur kan vi förstå den situation som muslimer i Sverige befinner sig i när de planerar för att etablera sin verksamhet kantad av hot och protester? Och hur kan vi förstå de relationer som genom detta uppstår mellan olika grupper i ett lokalt samhälle?
Som examensarbete i sociologi vid Högskolan Dalarna utför studenterna Mohamed Abbod, Max Björkman Bylund och Jean Davy Irakoze en fallstudie över det motstånd och stöd som uttryckts i samband med planeringen av moskébygget i Borlänge. I denna artikel redovisas några av studiens mest framträdande resultat.
Förstått utifrån sociologiska teorier om maktstrukturer och relationer mellan grupper har en global vi-och-dom-känsla länge funnits mellan västerlänningar och österlänningar, vilken förstärkts markant efter terrorattacken den 11 september 2001.

Västerlänningar utgör med detta synsätt ett vi: vi goda, vi oskyldiga, vi vita. Muslimerna blir i motsats härtill dom: de onda, de främmande, de mörka. Konsekvenser av denna globala maktordning visar sig på individnivå genom att varje enskild muslim kan uppfattas som ett potentiellt hot och på strukturell nivå genom att synligheten av islam i exempelvis medierapportering och moskébyggen visar sig leda till aktivt och aggressivt motstånd mot islam i västerländska lokala samhällen.
På lokal nivå ser vi därmed uppdelningen mellan vi och dom där vi består av den etablerade gruppen innevånare, infödda och med rötter i bygden, och dom består av de som kommer inflyttande med annan kultur och andra rötter.
I intervjuer med församlingsmedlemmar i den muslimska församlingen i Borlänge berättar de om sina upplevelser av omgivningens reaktioner och om sina sätt att bemöta dessa reaktioner. Det motstånd som församlingen säger sig stöta på i samband med planeringen av moskén är påtagligt. En del av motståndet är illegalt och aggressivt som vandalisering och våld.

En annan del av motståndet består i protestaktioner och spridning av tvivelaktig och rentav felaktig information om islam. Det handlar i regel om islamofobiska åsikter baserade på islam som ett kulturellt och säkerhetsmässigt hot mot det svenska samhällets ideal. Detta islamofobiska motstånd är för församlingen svårt att bemöta då de menar att det bygger på en felaktig sammankoppling mellan muslimer i allmänhet och diktatur- eller talibanregimer.
En person säger att de flesta av församlingens medlemmar har flytt till Sverige på grund av liknande militanta grupper eller diktaturregimer i deras hemland och undrar hur de som individer kan anses bära skulden för de regimer de flytt från. Samtalet om detta löses upp i uppgivenhet: De knyter ihop Saddam Hussein, Ayatollah Khomeini och Osama bin Laden med vad de tror att vi tycker, men vi har inget gemensamt med dem… vi har aldrig träffat dem… (uppgivet skratt)… det är bara fördomar.
En annan form av motstånd som inte nödvändigtvis är främlingsfientlig finns i motstånd mot byggnadslov med invändningar mot placering av moskén. Dessa invändningar får det att låta som att en part är positiv till att moskén ska byggas, men inte just här. Problemet är att nästan ingen plats visar sig lämpa sig för en moské. Det finns alltid något praktiskt hinder för verksamheten och försöken att anpassa sig till dessa synpunkter leder till att planeringen förhalas.

Vid sidan av motståndet upplever församlingsmedlemmarna också ett visst stöd från tjänstemän och politiker, ideella organisationer, och enskilda personer. Men stödet ter sig ofta i en sociologisk analys som (i relation till motståndet) passivt och värnande om grundläggande rättigheter, som att behandla församlingen likvärdigt med andra organisationer och att motverka diskriminering.
Stöd uttrycks alltså inte framförallt i form av aktiva manifestationer till förmån för församlingen, eller på initiativ från politiker och tjänstemän, utan snarare som ett korrekt bemötande av frågor eller ansökningar från församlingen.
De muslimska församlingsmedlemmarna upplever att församlingens sociala arbete med läxhjälp, stöd till nyanlända muslimer, seminarium om droger och sociala problem inte når ut till allmänheten. De menar att det istället råder okunskap och fördomar om islam. Om allmänheten visste hur mycket ideellt socialt arbete som församlingen utför, och som inte bara kommer muslimer till del, tror de att stödet för deras verksamhet skulle öka.

Det vardagligen återkommande mötet med okunskap och fördomar leder till svårigheter och ibland till uppgivenhet i församlingens bemötande av omgivningens reaktioner. Församlingen verkar aktivt för att stärka integrationen av sina medlemmar i det lokala samhället.
Styrelsens medlemmar är väl integrerade i samhället och vill fungera som förebilder för nyinflyttade. Men då det ständigt återkommande motstånd de möter inte tar hänsyn till att många muslimer är välintegrerade upplever de trots allt en svårighet i att bli accepterade som svenskar och som Borlängebor.

De upplever sig stå i ett läge där deras handlingar och försvar inte räcker till för att överrösta motståndet mot dem. Och församlingsmedlemmarna vill inte heller bemöta de felaktiga bilder av islam som de ibland ställs inför, för att de är så i grunden felaktiga. De ligger hellre lågt, är tysta, och lyfter sin respekt för åsiktsfriheten.
De uttrycker på så sätt en korrekt och diplomatisk inställning till grundläggande medborgerliga rättigheter och skyldigheter, vilket ofta är en strategi som bedöms som klassiskt svensk. Men dessa strategier visar sig, när muslimerna tillämpar dem, otillräckliga. Motståndet mot dem är så mycket mer synligt och aktivt än stödet, och som muslimer upplevs de, oavsett hur välintegrerade de blir, som ett potentiellt hot mot den lokala kulturen.
De har därför också svårt att förstå hur de ska bete sig för att uppfattas som fullständiga Borlängebor.

Upplevelserna av omgivningens reaktioner på planerna att bygga en moské och sätten att bemöta dessa visar att kampen för alla medborgares (också sitt eget) lika värde är svår att hantera i ett underläge där motstånd bjuds. Att passivt och/eller korrekt möta ett aggressivt, om än i minoritet utkämpat motstånd, förefaller vara besvärligt och otillräckligt.
Trots att den muslimska församlingen har rätten på sin sida, och trots att motståndet mot dem väcker stöd från vissa medborgare visar en sociologisk analys av förhållandet mellan motståndare och stödjare att de medborgare, tjänstemän och politiker som i mötet med människor från andra kulturer känner glädje, likhet och solidaritet, och som också höjer sina röster i en stödaktion ännu inte gör detta lika högt som dem som höjer sina röster som motståndsaktion.
I väntan på moskén är det emellertid fortfarande möjligt att detta förhållande ändras.

Jessica Mjöberg

Fotnot: Artikelförfattaren är Universitetsadjunkt i sociologi på Högskolan Dalarna.