Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Imponerande fantasy i mellansvensk glesbygd

Jag är en inbiten fantasynörd. Jag slukar allt som innehåller alver och trollkarlar. Ju mer sagan vänder sig bort från verkligheten desto mer intressant.

Annons

RecensionNyckeln, sista delen i Engelforstriloginav Mats Strandberg och Sara Bergmark ElfgrenUtgiven av Rabén & Sjögren

Därför var jag lite skeptisk när jag skulle läsa trilogin Eld, Cirkeln och den avslutande delen, Nyckeln. Svensk fantasy med verklighetsanknytning? Borde knappast kunna mäta sig med klassisk fantasy, eller?
Det visade sig att Mats Strandbergs/Sara Bergmark Elfgrens böcker är ett nytt grepp på genren. Författarna lyckas på ett bra sätt skildra ungdomslivet i glesbygden och samtidigt väva in en god skopa rejäl fantasy. Nutida problem som mobbing och samarbetssvårigheter. Bokens karaktärer och miljöer från Engelsfors är på något sätt ett mellanting mellan en keltisk saga och en mopperoman. Och allt detta utan att bli för moraliserande eller för mycket.

Jag måste erkänna att jag var skeptisk när jag läste om ungdomarnas kamp mot och för Rådet, en världsomspännande sammanslutning som skickar snorkiga magiker för att ställa en av huvudpersonerna inför rätta för magimissbruk (Hon trollade sig populär i skolan). Det låter rakt av som en kopia av Harry Potter. Ett försök att göra kontrasterna mellan ung och gammal tydlig på ett fånigt sätt. Men så blir det inte.
De sex tjejernas kamp mot vampyrer och demoner i Bergslagens skogar blir mycket unik och trovärdig. I den andra boken Eld är författarna återigen och tassar på de lättsamt magiska. Föreningen Positiva Engelsfors med sina gula smileytröjor för in en komisk vinkel på glesbygdens vanligtvis så hurtiga självsyn.
Jag kan ibland känna att böckerna dras åt de där ungdomsserierna som går på obskyra tider på dagen. Buffy The Vampireslayer, Förhäxad och så vidare. Bilderna jag får i mitt huvud när huvudpersonerna och deras vänner kastas runt i magins mysterier och genomgår förvandlingar är skrämmande lika ett avsnitt av Sabrina, Tonårshäxan med lite Twilight inkastat här och där. Men det funkar. Man blir indragen i intrigerna på ett lättsamt sätt.

Stundtals känner man de hisnande känslor när saker svänger från nutid och trygghet rakt ut i det ockulta mörkret. Och det är det som lyfter sagan. Jag var som sagt inledningsvis skeptisk men efter att ha läst hundratalet sidor så är allt det borta och jag tackar mig själv för att ha varit uthållig.
Monstren och mörkret som tjejerna slåss mot hatar kaos. Ordning och reda ska det vara. En skön kontrast mot det mörker vi oftast läser om. Den obligatoriska stundande apokalypsen är i dessa böcker en steril värld med raka linjer. Mycket skickligt och vältänkt och en fin vinkel in i det kaosartade liv som huvudpersonerna upplever. Böckerna behåller den vinkeln på kärlekshistorier, död och vänskap genom hela trilogin. Allt kastas om och det är som sagt, en känslomässig berg och dalbana.

Den sista delen Nyckeln knyter ihop sagan på ett minst sagt hisnande sätt. Apokalypsen kommer och flickornas kamp beskrivs ännu mer intensivt. Helt i linje med den stämning som byggts upp i de tidigare böckerna. Jag var lite orolig att storyn skulle tappa fart. Men författarna lyckas verkligen bestiga berget som heter episk fantasy. Trots att jag hade mina tvivel blir det hatten av. Jag är imponerad.

Tharos Gröning