Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inga bönder, ingen mat

Annons

Året var 1917, 1:a Världskriget rasade i Europa. Ryssland förhandlade till sig separatfred med Tyskland, ryssarna hade inre oroligheter att ta hand om. Oroligheter som utmynnade i den ryska revolutionen. Det här känner de flesta till som hängt med på historielektionerna.

Vad många svenskar inte känner till är att självförsörjningen av livsmedel i Sverige vid denna tid var usel (lika usel som idag). Krig och revolution härjade i vår närhet. Minspärrar och blockader hindrade import av livsmedel. Det uppstod en livsmedelskris med hård ransonering av mat som följd. Det var så illa under en period att det uppstod hungerkravaller i några av våra större städer. Och en revolution likt den i Ryssland var inte ett omöjligt scenario även här. Statsmakten rådde med nöd och näppe på situationen, och vi slapp en revolution. Många svenskar emigrerade också, med risk för sitt liv, över havet till USA.

MER DEBATT: Sverige behöver inte vara självförsörjande

Dessa dramatiska händelser är i stora drag vad som så småningom ledde fram till att en regering, under mellankrigstiden, ledd av Per Albin Hansson (S) arbetade fram en plan som skulle säkerställa landets livsmedelsförsörjning i händelse av en liknande situation i framtiden. Det hitintills ganska ålderdomliga och ineffektiva lantbruket skulle rustas upp. Lantbruket skulle bli en del av rikets försvar. Det skulle även inrättas beredskapslager av förnödenheter.

Om Per Albin Hansson var synsk framgår inte, men det dröjde inte så många år innan nästa katastrof stod för dörren. Andra världskriget var ett faktum.

Skillnaden nu, mot det förra kriget, var att Sverige i det närmaste var självförsörjt avseende livsmedel. Det var naturligtvis nödvändigt med ransonering av inhemska produkter ändå, exempelvis kött. 150 gram per person och vecka var det som gällde.

Ingen behövde i alla fall svälta i städerna i brist på livsmedel, även om det var knapert för många.

MER DEBATT: Landsbygdspartiet vill se ett Swexit

Denna doktrin avseende självförsörjning och beredskapslager av viktiga förnödenheter inklusive drivmedel, var i princip intakt fram till 1994. Då som en förberedelse inför vår anslutning till EU 1995, lades denna doktrin ned. Beredskapslagren avyttrades.

Istället skulle inre marknadens privata aktörer lösa problem om det uppstod några.

Idag är vi nära 10 miljoner invånare i Sverige, under 2:a världskriget var vi ca 6 miljoner. Vi ligger åter på en självförsörjningsgrad av livsmedel, på ungefär samma nivå som 1917 om vi beaktar befolkningsökningen.

Den svenska bonden har degraderats till något som närmast liknar ett pittoreskt inslag på landsbygden. Dessutom plågade av ett hysteriskt regelverk kring tamdjurshållning, där centimetrar hit och dit kan ge upphov till problem med myndigheter.

Tanken är alltså att inre marknadens privata aktörer skall lösa försörjningen av livsnödvändigheter, i Sverige om ofred återigen blir verklighet. Hur dessa förnödenheter skall nå oss nämns inte. Man har tydligen tänkt bort blockader, minspärrar och annat som hindrar import. Och vad är det som garanterar att exempelvis Frankrike skulle ha möjlighet att sända förnödenheter till Sverige? Även om några fartyg skulle ta sig igenom minspärrar och flockar av ubåtar, behöver troligen fransmännen sin egen matproduktion om det hettar till. Inget EU-land klarar, vad vi känner till, sin egen livsmedelsförsörjning. Hur kan vi då räkna med hjälp utifrån?

Vi anser detta är ett kortsiktigt och oansvarigt handlande från våra etablerade partier. Landsbygdspartiet oberoende vill dramatiskt öka landets självförsörjningsgrad och våra bönder är navet i detta arbete. Inga bönder, ingen mat. Så enkelt är det.

Landsbygdspartiet oberoende

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel