Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen har skött detta bra!

I sakfrågan finns det intet att tveka om: Den höjning av brytpunkten för statlig skatt som Alliansen vill genomföra strider mot allt förnuft och kommer enbart att öka orättvisorna. De som har höga inkomster får en skattesänkning, i ett läge där arbetslösa och sjukskrivna inte har så det går ihop mot slutet av månaden. Att de tre rödgröna partierna vill ta strid mot detta och har fått med sig även SD är bara att glädja sig åt: Här finns några miljarder extra att använda på bättre sätt än att göda de som redan har.

Annons

Med legaliteten i själva frågan är det mer komplicerat. Läser man riksdagsordningen ser man att det slås fast att det ska fattas ett beslut om höstbudgeten – syftet var från början förstås att möjliggöra även för en svagare regering att genomdriva en samlad budget.

Riksdagens jurister kom med ett utlåtande som innebar en uppmaning till talmannen, moderaten Per Westerberg, att säga nej till att låta riksdagen rösta i frågan. Därmed går frågan vidare till Konstitutionsutskottet, där det troligen blir ett ja till riksdagen att rösta i frågan.

Men frågan går djupare, eftersom det i grundlagen också heter att all makt utgår från folket: Riksdagen är landets högsta beslutande församling. Inte regeringen, som måste ha stöd från riksdagen. Det betyder att riksdagen borde ha all rätt i världen att rösta för eller emot olika förslag som regeringen lägger.
Om vi inte tror på den idén är vi inte längre demokrater. Att en talman säger nej till en majoritet i riksdagen är häpnadsväckande. Skattebråket blir ett demokratibråk.

Problemet är emellertid och egentligen ett helt annat. De budgetlagar som gäller formades under nittiotalet. Den så kallade Lindbeckkommissionen kom under de värsta krisåren med olika förslag som i grunden gick ut på att sätta grimma på demokratin, dvs på riksdagen: Hela det finanspolitiska verket är ett resultat av detta. Tanken var, för att spetsa till det, att politikerna inte skulle behöva oroa sig för mycket för folkviljan när de nödvändiga, hårda besluten skulle genomdrivas.
Nittiotalskrisen la en grimma på den svenska demokratin. Inte i någon diktatorisk eller totalitär mening, naturligtvis, men tanken var just den att ge regeringar mer makt på demokratins bekostnad. En annan åtgärd – jag vill inte ens kalla det för en reform - var att införa fyråriga istället för treåriga mandatperioder, vilket bör betraktas som en inskränkning av demokratin det också: Impopulära beslut som införs i början av en mandatperiod kan lättare glömmas bort efter fyra år.

Det egendomliga nu är egentligen att varken miljöpartiet, socialdemokraterna och numera inte ens vänsterpartiet är intresserade av att riva upp den där ursprungliga inskränkningen av demokratin. Istället råkar det bli så att just ett enskilt förslag – höjningen av brytpunkten – blir huvudfrågan.
Alliansen har fel i sakfrågan, ja. Och jag anser att det är bra att oppositionen försöker stoppa detta förslag. Men oppositionen har knappast heller hanterat saken särskilt väl: Agerandet saknar långsiktighet.
Ingen har skött detta bra!

Göran Greider
goran.greider@daladem.se