Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Kontakten med far-och morföräldrar är inte längre självklar

Covid-19 kommer skapa fler problem och ledsamheter än död, kvarvarande nedsatt livskvalitet, psykisk ohälsa och en ledsam lands- och -individekonomi.

Jag tänker på det som var självklart för bara några månader sedan men som redan känns ljusår sedan det var självklart, som att heja på vännen med en kram, att gå på konsert, att föreläsa, ta en fika ihop eller att ta flyget till stora staden. 

Eller så enkelt som att be mormor hämta lilleman från förskolan. Och att låta de äldre barnen gå till mor-eller-farföräldrarna efter skolan för att slippa vara ensamma tills vi föräldrar kommer hem. 

Det är faktiskt de två sistnämnda sakerna jag tänker mest på. Vad kommer hinna hända innan coronan lägger sig? Just på grund av allt som inte kan hända just på grund av den. 

Jag är uppväxt med min mormor. Hon var med under hela min uppväxt, varje helg, varje sommar, varje jul. 

Hon var med varje examen, födelsedag och melodifestival. Mormor var barnvakt och extramamma. 

Farmor och farfar fanns också med. Vi åkte på utflykter och snickrade ihop, ritade och matade får. Försökte sitta stilla och tyst i en kyrka med russin och Tulo som muta. Från min födelse till deras död var de med på ett fint och självklart sätt, precis som det ska vara. Precis som det inte är nu. 

Jag hann just säga upp mellanbarnens fritidsplatser, eftersom de hellre ville vara med mormor och morfar om vi föräldrar jobbade. Sedan var pandemin här. 

Förra sommaren var vi vid mina föräldrars sommarstuga nästan hela sommaren. 

Vi badade, åt vinbärskakor och rabarberpaj, fiskade, spelade spel och solade. 

Vi umgicks. 

Fyraåringen satt i mormors knä. Barnen sov ibland med oss, ibland med dem. 

Det var då, för ett enda ynka år sedan, för ljusår sedan. Barnen går inte längre till sina mor/farföräldrar efter skolan. Ingen mormor hämtar tidigare från förskolan. Inga familjemiddagar på helger, inga barn som cyklar förbi dem för att få en säg-inget-till-mamma-måndagsglass eller ett "efter plugget"-samtal. 

Fyra månader med distans kanske inte är så lång tid för oss, men för en femåring är det en femtondel av livet. Och än är inte isoleringen och avståndsrekommendationen över. Så jag tänker och funderar på hur anknytningen kommer bli framöver mellan mina barn och deras mor-och-farföräldrar. 

Jag hoppas att vi alla överlever och jag hoppas att vi snart kan träffas så där självklart som vi gjorde för bara några månader sedan. Jag hoppas mina barn kan behålla samma fina kontakt med sin mormor, morfar och farmor trots att det var ljusår sedan kramar och måndagsbullar. 

Det känns minst lika viktigt som den rasande ekonomin.

Charlotta Lindgren

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips