Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Cancer anses "finare" än att lida av psykisk ohälsa eller alkoholism

Annons

En cancerdiagnos är aldrig önskvärd. Ge inte sjukdomen en falsk finhetsstämpel! Jag känner att jag måste ryta till efter att ha hört en hel del knäppa citat.

Samhället måste bli bättre på att snabbt kunna sätta in resurser som kan förhindra lidande för drabbade och anhöriga -oavsett vilken sjukdom det handlar om. Det skriver cancerdrabbade Charlotta Lindgren i sin insändare. Foto: TT

Jag hör uttalanden där folk som inte har eller har haft cancer, önskar att de hade cancer istället för den sjukdom som just de är drabbade av.

Cancer verkar vara en sjukdom som anses lite "finare" att ha, medan till exempel alkoholism eller psykisk ohälsa anses "fulare".

Cancersjuka får lättare hjälp, får förståelse och ingen tycker att någon cancersjuk behöver prestera något särskilt sägs det, med lite avundsjuka mellan raderna.

Personer med psykiskt ohälsa ska bara "rycka upp sig" och alkoholister får dålig eller ingen hjälp, och inte heller förståelse från samhället. Ingen tycker synd om en missbrukare. Ingen har förståelse för att någon med utmattningssyndrom inte orkar prestera på arbetet som förr.

"Det hade varit lättare att ha cancer, då hade nån i alla fall brytt sig" läser jag vidare.

En nybliven typ 1 diabetiker skrev i ett forum att hen hellre hade velat ha cancer eftersom man kan tillfriskna från cancer, men inte från typ 1 diabetes.

En annan, känd person vars pappa är alkoholist, berättade om när pappan åkte på rehab då hon gick i skolan. Ingen tyckte synd om henne eller familjen, men när en annan i klassen berättade att hennes mamma drabbats av bröstcancer tyckte alla synd om flickan och hennes familj.

Vi behöver inte önska att någon får cancer istället, det är absurt och groteskt

Båda diagnoserna är potentiellt dödliga sjukdomar och samhället måste bli bättre på att synliggöra missbruk och snabbt kunna sätta in resurser som kan förhindra lidande för anhöriga samt hjälpa till drogfrihet.

Det hoppas jag alla håller med om. Vi behöver inte önska att någon får cancer istället, det är absurt och groteskt i mina ögon.

Har jag mått dåligt nån gång då? Ja, jag kände mig väldigt nere och "under isen" då jag hade bestämt mig för att skaffa barn och det inte gick. När åren gick och andra blev gravida, men inte jag. Jag stängde in mig, funderade på vad jag gjort för fel och vad jag kunde ändra på. Jag orkade inte med vänner och när jag kom hem från jobbet grät jag mycket. Jag tänkte mycket, tröståt emellanåt, slutade äta helt under andra perioder.

Ja, det var jävligt. Jävligt, jävligt, rent ut sagt

Under den här tiden jobbade jag och log utåt, men skrek av smärta inåt.

Ingen såg mig. Ingen skickade blommor eller tyckte synd om mig och min uteblivna ägglossning. Ja, det var jävligt. Jävligt, jävligt, rent ut sagt. Det var så hemskt att jag tänkte att detta var inget liv värt att leva. Men jag höll tyst om mina tankar.

När jag senare fick min första cancerdiagnos sa jag: "Om det här är priset jag får betala för att ha fått barn så är det värt det".

För barn fick jag tillslut, efter sju år och fem provrörsbefruktningar.

När jag fick cancer fick jag stöd av anhöriga och sjukvården tog hand om mig. Jag tog en dag i sänder och ville bara bli frisk och få tillbaka min ork, min vardag och mitt liv.

När dörren öppnats till cancervärlden så gick det inte att vända om. I den här världen finns så mycket som ickedrabbade aldrig kan förstå, som tankar på återfallsrisk, om vad som gått snett, ångest, rädsla, dödsångest, frågor om hur man ska leva nu, frågor om varför.

En del från den "övriga världen" försöker verkligen att förstå, men i slutändan är det bara vi som drabbats som verkligen gör det, förstår hur det känns.

Något år efter cellgifter och strålning så är det tänkt att livet ska återvända till det vanliga igen. De flesta (utom försäkringsbolagen) tycker att vi är friska nu.

Många av oss mår bra, det finns fina dagar och det är i de stunderna du ser oss. Men vid minsta symtom på återfall råder kaos och rädsla inom oss. Hur ska vi veta om huvudvärken är hjärntumör eller början på en förkylning? Omgivningen blir less på att höra om vår oro.

Jag tror att första steget är att våga prata om det svåra, över hur vi mår.

Läkarna friskförklarar oss aldrig, för cancern kan återkomma. Vi får försöka lära oss leva med vetskapen om att det enda vi vet, är att vi inget vet.

Så snälla du, önska inte att du hade cancer istället. Önska hellre att samhället ska bli mera accepterande, förstående och hjälpfullt.

Önska att någon ska se dig för den du är. Önska omtanke, lindring, och bot. Sträva mot bättre hälsa och meningsfullhet i ditt liv.

Jag tror att första steget är att våga prata om det svåra, över hur vi mår.

På riktigt.

Charlotta Lindgren

Charlotta Lindgren. Foto: Privat

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips
Annons