Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Iphone är lika med fotboja

Jag är en ganska klantig människa. Tappar saker. Häromveckan tappade jag min Iphone i regntunnan.
Det hade regnat och min kompis Fjodor har gjort en fin konstruktion på regntunnan som gör att regnvattnet leds iväg med en slang från toppen av tunnan, till dom växter som jag anser behöver extra mycket regnvatten, som blåbären jag odlar, och magnolian.
Jag hade iphonen i bröstfickan, gick och väntade på samtal.

Annons

Eller, jag minns inte om jag gjorde det, men jag bar den med mej i alla fall där i trädgården.
Kanske var det bara för att kunna kolla om jag fått några nya Gilla-markeringar på facebook.
Hursomhelst, klantigt av mej. Böjde mej över regntunnan, Iphonen gled ut och Steve Jobs geniala lilla skapelse gled ut och med ett litet plums seglade den långsamt neråt genom det solbelysta rostiga vattnet, ner mot botten.
Jag for ner efter den med handen, men det var försent, den var utom räckhåll.
Jag svor såklart men innan jag ens kommit till andra stavelsen i jävlar så växte en liten känsla av befrielse i mitt bröst.
Det är klart att det kändes dåligt också, jag hade ju känt mej så glad när jag fick den PÅ KÖPET, när jag tecknade abonnemang med telebolagsjätten, och hon jag gjorde dealen med var så trevlig. Och Spotify också, på köpet.
Men jag hade också börjat känna att den var som en jävla fotboja.

Förr när jag satt ensam på fik eller på krogen så tog jag alltid upp cigaretter och började röka. För att jag skulle göra NÅT.
Och för att man i Stockholm blir betraktad som lite egen om man bara sitter och glor. Men rökte man ägnade man sej i alla fall åt nån slags normal aktivitet, och omgivningen kunde andas ut. Och man själv också.
Där satt man och andades ut rök men sen kom man ju på att rökning var inget vidare att hålla på med om man ville andas i längden så då la man av.
Trots ett mångårigt och massivt förnekande av tobaksindustrin hade sanningen om rökningens skadlighet även nått mej, och droppen var när jag satt i rökrummet på den vårdavdelning min farsa låg på sin sista tid i livet, och cancerpatienterna kom rullande ut i rökrummet för en sista cigarett…
Så vad gör vi nu, när vi inte röker? Vi knappar på våra mobiler.
Vi sitter där och fingrar och för min del känns det ännu mer beroendeframkallande än cigaretter, detta ständiga kollande efter människor långt borta från här och nu.
Jag tappar närvaron.
Jag är ju nånstans, här och nu, hela tiden. Var och när vet väl både Facebook, FRA och Obama.
Men det känns inte längre som jag är här. Och nu.
Jag har börjat tappa närvaron.
Därför kändes det skönare och skönare, ju längre bort från min hand Iphonen försvann.
Plötsligt var det bara jag som stod där i solskenet, i vinden och suset från asplöven.

Får väl leta upp nån gammal mobil, får väl ha den liggande i nån ficka. Måste ju ha en sån, vi liksom snart en majoritet av svenska folket har inte längre fast telefon , ledningar rivs.
Vill ju inte vara teknikfientlig, vill ju vara modern och sådär, men undrar bara i mitt stilla sinne om det är så bra det här med mobiltelefoni.
Tänk om man får cancer i huvudet?
Eller tänk om jag blir ännu en så där stråltant som skriver insändare om mobilmaster och sitter och försöker skydda mej med en teflonhatt?
Det är nog bäst för min framtida krönikörkarriär att jag ligger lågt med såna funderingar.
Men,betänk: Tobaksindustrin lyckades i flera decennier på ett mycket medvetet och välfinansierat sätt sprida osäkerhet om dom forskningsresultat som entydigt visade på sambandet mellan rökning och cancer. Det är väldokumenterat.
Det är också väldokumenterat att ofta samma personer som spred denna osäkerhet nuförtiden lånar sej åt att ifrågasätta lika entydiga forskningsrapporter om klimathotet, och därmed fördröja det vi alla måste göra, nämligen ställa om vår stackars civilisation till nåt som våra barnbarn kan leva med.

Dom branscher där det finns mycket pengar har alltid råd med betalda lobbyister som är beredda att försvara vad som helst för pengar.
Det gäller både tobak, olja, kärnkraft och kol. Och mobiler.
Antagligen kommer jag snart bli tvungen att skaffa mej en sån där avancerad mobil igen.
Kan ju inte bara sitta och glo på folk.
Men jag håller emot så länge jag kan.
Sommaren dröjer sej kvar och jag kan vissa stunder uppleva…lycka.
Att få sitta här i trädgården och glo. Se frukten mogna.
Ostörd av uppdateringars plinganden, mejlboxars svischanden och ringsignalers galanden…

Stefan Sundström