Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ivar Andersen: USA:s krig mot de svarta

Vi ser på nytt kravallerna bryta ut i USA. Denna gång i Baltimore. Detta är en mycket dyster sida av USA men som även genom historien visat upp en helt annan sida.

Bay Area har exempelvis alltid alstrat radikalitet. San Fransisco födde såväl hippierörelsen som den moderna gayrörelsen. Protesterna mot Vietnamkriget blomstrade och brann i Berkeley. Och i Oakland, Bay Areas fattigaste och farligaste del, bildades de legendariska Svarta pantrarna.

Pantrarna var en självförsvarsrörelse. Unga män och kvinnor som förenade revolutionär teori med kompromisslös praktik och med vapen i hand försvarade svarta kvarter från den vita polisen.

I dag är pantrarna ikoner. Att den amerikanska polisen ägnade sig åt rasistiskt motiverat våld betraktas som etablerad sanning och historiens gång har legitimerat pantrarnas våldsamma motstånd som en kamp för värdighet och mänskliga rättigheter. Men medan historien sanktionerar vissa protesthandlingar demoniserar samtiden andra, och frågan är om så mycket verkligen har förändrats under det halvsekel som snart förflutit sedan Svarta pantrarna grundades 1966.

Den 1 januari 2009 sköts 22-årige Oscar Grant ihjäl när han tog tåget tillbaka till Oakland efter en nyårsfest i San Fransisco. Grant var obeväpnad, handfängslad och låg på mage på perrongen när den vita polismannen avlossade det dödande skottet mot hans rygg. Hur många som gått samma öde till mötes sedan dess vet ingen.

USA har ingen fungerande insamling av data om polisskjutningar – landets polismyndigheter motsätter sig alla dylika initiativ – men statistik visar att svarta tonåringar löper 21 gånger så hög risk att dödas av polisen som vita.

Medborgarrättsrörelsen NAACP för ett skrämmande register över dödsfall. Ett axplock från de senaste månaderna: I augusti 2014 sköts 22-årige John Crawford ihjäl på ett av lågpriskedjan Wal-Marts varuhus. Polisen hävdade att Crawford viftade med ett skjutvapen. Det visade sig vara en leksakspistol som såldes på Wal-Mart.

I november 2014 sköt polisen ihjäl 12-årige Tamir Rice i Ohio. Rice lekte i parken med en soft air gun.

Den 2 december 2014 sköts fyrabarnsfadern Rumain Brisbon till döds sedan polisen misstagit en medicinburk för ett skjutvapen.

Sedan dess har listan fyllts på med dussintals nya namn. Men den gemensamma nämnaren kvarstår: vita poliser och svarta offer.

Vid sidan av ökande klassklyftor är rasism Sveriges största ödesfråga av i dag. Upplopp i storstädernas marginaliserade förorter har synliggjort bägge. Men problemens storleksordning bleknar i jämförelse med USA.

Samtidigt har polisbrutaliteten fött motstånd, och organisering. I Oakland började det med Oscar Grants död på perrongen. I dag anordnar radikala medborgarrättsrörelser nattliga kvarterspatruller för att övervaka polisen.

I en uppochnedvänd värld sprider initiativ som dessa trygghet. För föräldrar i Oakland och Baltimore är inte rädda att deras tonåringar ska hamna i bråk, de är rädda för att de ska bli skjutna av polisen. Och att deras död inte ens ska bli en siffra i den statistik som samma polisen inte vill ska samlas in.