Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Jag lämnar kryckan kvar vid bryggan”

Annons

– För att hålla livet uppe måste man bada.

Det är något av det första Mary Engvall säger till oss då vi möts vid Bartjärn, en badplats i Korsheden. Allt sker spontant, då vi inte har lyckats få tag på henne innan. Tipset om krutgumman som badar varje dag vid 89 års ålder är dock svårt att motstå, så vi åker dit på vinst och förlust.

Turligt nog ställer Mary gärna upp på intervju. Fast i sanningens namn så blir det bitvis så att det nog snarare är hon som intervjuar oss. Hon är en sådan människa som tittar på en ordentligt.

– Jag och min man köpte huset här runt 1965. Det är riktigt välbevarat, med gamla detaljer kvar från förr. De andra här i byn tyckte nog att vi var lite tokiga som åtog oss det projektet. Mäklarens råd till mig var enkelt. ”Gör inte för mycket. Lyssna på huset.”

Sedan dess har hon spenderat de flesta somrarna här. Och nästan varje morgon har hon gått ner till vattnet för ett morgondopp.

– Jag har alltid älskat att bada. På semester i Norge fanns det små gölar överallt. Dem skulle jag ner i till varje pris. Numera kan folk tycka att det är konstigt, att man inte ska simma när man blivit lite äldre. De förstår inte att i vattnet kan jag göra så mycket som jag inte kan på land.

– Man är ett med vattnet. Det finns inga tankar. Man bara flyter. Och allt fungerar, kropp och knopp. Jag lämnar min krycka vid bryggan.

En vanlig dag i Korsheden för Mary brukar bestå av uppgång vid sju, ”släpa sig ut” och hämta tidningen, slappa. Sen bad vid tiotiden med vännen Gunilla. Sen slappa igen.

– Det blir stillsamma dagar oftast. Ibland för stillsamma. Grannarna har skänkt mig en hammock, och den brukar jag ligga i och läsa GW Persson. Han är bra men vulgär ibland.

– Men det stör mig lite att jag inte orkar med att pyssla i trädgården och se efter huset som förr. Jag har tur som har världens bästa grannar som hjälper mig. Utan dem skulle jag inte klara mig.

Mary pratar om kontrasten mellan livet i Stockholm och livet här i Korsheden. I Korsheden är hon ”Mary som badar”, i Stockholm sjunger hon i kör, väver mycket och är inblandad i många kyrkliga engagemang.

– Men nog har jag blivit accepterad här i byn efter alla dessa år, även om jag var en stockholmare som tog sig ut till vischan, säger hon och ler finurligt.

– I Stockholm är allt så anpassat för ensamlivet på sätt och vis. Det är enklare att ta sig runt, men samtidigt är det så mycket folk överallt, och alla liksom rusar genom livet. Man måste släppa in varandra, bjuda lite på sig själv.

Hon berättar vad hennes barnbarn sagt om första dagen på dagis. ”Man går bara fram och säger: hej, kan jag hjälpa dig med något? Sen blir man vänner.”

– Det är ju precis så livet funkar!

Helena Wedin
helena.wedin@dt.se