Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag orienterar mig efter Bob Dylan

Göran Greider skriver om att det som han har förslagit i alla år, att Bob Dylan borde få Nobelpriset i litteratur, nu har inträffat.

Annons

I alla år har jag föreslagit att Dylan borde få priset men jag trodde knappast att det till slut skulle bli så. Och: Jag ser det som ett pris som belönar ett slags hemkomst för poesin och litteraturen.

All litteratur och framförallt förstås poesin har sin yttersta källa i det sjungna ordet, i rösten, kanske till och med i anblicken av en dansande schaman som avtecknar sig mot elden och himlen. Priset till Dylan vidgar begreppet litteratur.

Nej, det finns inga objektiva måttstockar för vad som är god eller dålig litteratur. I slutändan är allt subjektivt. Men det som inte är subjektivt är en författares – eller i det här fallet, en artists – förmåga att gestalta sin tid och rentav påverka den. Om det går det att säga objektiva saker.

Bertold Brecht var till exempel en författare som verkligen påverkade sin tid; politiken, människorna, tidsandan. När jag tänker på trettiotalet kan jag orientera mig i mellankrigsmörkret efter stjärnbilden Brecht.

Men han var också en typisk sång- och dansman (ett epitet som Dylan en gång gav sig själv) och mycket av den poesi han skrev var rytmisk och till för att sjungas – uråldriga ballader i modern tid.

Bob Dylan.

För flera generationer blev Bob Dylans sånger ett slags scen där den innevarande tiden gestaltades, liksom uppfördes. Hans sånger är en stjärnkonstellation i mörkret och kommer att vara det länge, länge.

Protestsångerna från tidigt sextiotal hakade i Medborgarrättsrörelsen i USA och radikaler världen över (En tidig antikrigssång som John Brown förblir aktuell så länge soldater sänds ut i krig och återvänder lemlästade: Hör liveversionen på hans Unplugged-album!).

När hans elektrifierade rockäventyr sedan inleddes förkroppsligade Dylan, i all sin hemlighetsfullhet och all sin surrealistiska poesi, det djupast anti-auktoritära i sextio- och sjuttiotalen (Like a Rolling Stone förblir sångernas sång för den som vågar kasta av sig sin tids etablissemang).

David Bowie hade inte blivit den han blev utan influenserna från Dylan. Bruno K Öijer hade kanske inte kastat ut alla mynten från ett pris han fick på golvet i Stockholms tunnelbana utan Dylan. Jag vet inte vilka vägar som korsas i Jonie Mitchells sånger, men Dylan kom nog gående på en av dem. Och så vidare.

På åttiotalet dalade Bob Dylans stjärna. Det var som om de nya, inskränkta tiderna inte passade hans geni, även om han chockerade oss alla med några knippen religiösa sånger varav några är mästerliga, såsom What can I do for you eller Pressing on.

Sedan kom han till liv igen och blev bara bättre och bättre ju sämre hans röst blev. När jag hörde honom live på Peace & Love för ett antal år sedan var nästan inga melodier längre igenkänneliga. Många av hans sånger, och särskilt texterna, från senare plattor som Time out of mind eller Love and Theft hör till hans allra bästa: Täta, ofta mörkt realistiska:

City’s just a jungle; more games to play

Trapped in the heart of it, trying' to get away

I was raised in the country, I been working in the town

I been in trouble ever since I set my suitcase down

Och genom hela sin karriär har han hämtat sina djupaste influenser från en lång amerikansk sångtradition, där såväl Woodie Guthrie som Joe Hill ingår.

För folk under fyrtio är Dylan naturligtvis inte lika stor längre. Men jag är bergsäker på att han för många som nu är under tio kommer att vara en sådan där stjärnbild när de växer upp.

Själv betraktar jag Bob Dylan som Amerikas främste efterkrigspoet, amerikansk på djupet men ändå med en oborttvättbar oamerikanskhet i hela sin gåtfulla utstrålning: Det går inte att ha med honom i några entydiga politiska kampanjer. Snarare är han scenen som vi måste upp på.

Texten är tidigare publicerad i Dagens ETC.

Annons