Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag sörjer Elsa Anderssons konditori

I många, många år nu har jag och min familj när vi rest till och från Dalarna alltid stannat till på Elsa Anderssons konditori i Norberg. Det har varit bilresans höjdpunkt och vi har gärna åkt en liten omväg bara för att kunna slå oss ner på detta vackra gamla konditori, som också alltid känts som lilla Norbergs verkliga hjärta. Konditoriet startades 1916, men den fina träbyggnaden den inrymdes i var en gammal gästgivargård med anor från 1700-talet. Gammaldags napoleonbakelse, äppelmaräng, mandelringar, tangobakelse och allt vad bakverken heter ingick i sortimentet. Förra året introducerade de en underbar blåbärs- och marsipanbakelse med Norbergs stadssilhuett på.

LÄS OCKSÅ: Polisen är säker - branden var anlagd

Kaffet tog man i en kaffekittel, stor som i en saga av Elsa Beskow. Man rörde sig in i en annan tid, en svunnen tid. Människor mår bra av att då och då sjunka ner i nostalgins mjuka famn – och i det här fallet rörde det sig om ett slags kulturhistorisk resa. Den underbara känslan av att kunna stiga ut ur den cafévärld som stavas Starbucks, Coffe by George eller Espresso House är värd en hel del. Traditionell svensk konditorikultur är det numera inte mycket kvar av. Men det jag har sörjt när jag sett den kulturen försvinna är egentligen följande: Konditorierna som var inbäddade i en lokal plats, ett kvarter, en stadsdel, en småstad. Konditorier som inte hade ett utbud som dikterades på något huvudkontor långt borta, utan av den lokale konditorn. Det är ungefär som med lokalpressen. Numera styrs det mesta av det som står i lokaltidningarna – även Dala-Demokraten – av ägare som befinner sig långt, långt bort i en annan del av landet. Frihet går förlorad. Och kulturell rikedom.

Min far arbetade, innan han gick till sjöss på femtiotalet, på många konditorier runt om i landet. När han berättade om de olika lokala traditionerna på platserna där han arbetat– i Vingåker, i Hedemora, i Södertälje – fick man en känsla av kulturell rikedom och mångfald. Här och var i landet finns det fortfarande sådana konditorier kvar. I Dalarna är Fricks konditori i Rättvik, Bergslagskonditoriet i Ludvika, Almas i Borlänge eller det i Vansbro några underbara exempel.

LÄS OCKSÅ: "En katastrof för Norberg"

När vi mumsat i oss våra bakverk och druckit vårt kaffe på Elsa Anderssons konditori brukade vi ta en promenad längs Norbergsån med hunden Stina. En gång var Norberg en gruvort. Fortfarande löper schakt och tunnlar under staden. På sjuttiotalet blev orten smått legendarisk när ett av de bästa arbetarspelen, med Arne Andersson som regissör, sattes upp om Norbergsstrejken 1891. Idag är Norberg en lite sliten småstad och kommunen kämpar för sin överlevnad. Den stora västmanländska branden förra året var, symboliskt nog, nära att slicka Norbergs utkanter. På konditoriets anslagstavla hängde anslag som bad de som drabbats av branden att komma till olika möten. Norbergs kommun har ett pressat läge, men har gjort en stor insats genom att på senare år ta emot många flyktingar, dock till priset av att Sverigedemokraterna har vuxit.

Elsa Anderssons konditori var en pärla i staden. Småstadens själ fanns i det där konditoriet. Det måste ha varit ett av Sveriges mest kända konditorier. Det drog turister och gav ortsborna stolthet. Och nu är det borta.

På fredagsförmiddagen nås jag av beskedet att detta fina gamla västmanländska konditori har brunnit ner. Ingenting av byggnaden kunde räddas. Branden utbröt tidigt på fredagsmorgonen och hotade att sprida sig till intilliggande fastigheter, men brandkåren lyckades hejda den. På övervåningen bodde folk men de lyckades klara sig ut. Nu ska polisen utreda om det rör sig om en anlagd mordbrand.

När jag läser att det ska utredas om det rör sig om en mordbrand är det som om hjärtat stannar. Kan det verkligen vara möjligt att någon med berått mod bestämt sig för att sätta eld på denna anrika inrättning? I så fall rör det sig också om ett kulturmord.

Förhärjande bränder hemsökte en gång i tiden ofta gamla tiders träbebyggelse. Nästan hela Gävle brann ner 1869. Hade elden tagit sig över Gävleån så hade det hus där Joel Hägglund – sedermera Joe Hill – aldrig stått kvar. I förra veckan strök oersättlig trähusbebyggelse i Eksjö med i en brand.

Vi sörjer människor men vi sörjer också hus och byggnader. Vi sörjer dem för att minnen och levande associationer bodde i dessa hus. Jag sörjer Elsa Anderssons konditori.

LÄS OCKSÅ:

Anrikt konditori övertänt

"En katastrof för Norberg"