Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Janne Josefsson vet icke vad han gör

Det blev en folkstorm mot Uppdrag Gransknings reportage om barnfattigdomen som sändes i onsdags kväll – och det med rätta. Det var just en folkstorm, som blåser upp underifrån, men redan nu har skadeglada signaler nått mig från det vanliga borgerliga politiska kommentariatet, som inte vill att det talas om rika och fattiga och klassamhälle i det här landet överhuvudtaget. Plötsligt tycker de sig ha fått Janne Josefsson på sin sida.

Annons

Jag tror i och för sig inte att de fått det – snarare är det nog så att han faktiskt inte vet vad han gjort i detta fall. Josefsson är en fantastisk journalist, han är inskriven för evigt i svensk journalistiks Hall of Fame. Han går på fakta och känslor, på enskilda personer och makthavare. Men hans problem är alltid att han är helt oförmögen att hantera sammanhang och komplexitet.

Således utgick han i sitt reportage från en undermålig kampanjfilm från Rädda Barnen som tydligen kan ge intryck av att det irrar omkring hundratusentals svårt hungrande och illa klädda barn i det svenska snögloppet.
Sedan ger han sig ut på en resa för att studera denna absoluta fattigdom – och hittar den naturligtvis inte. Och när han inte kan hitta dessa frusna och av hunger utmattade barn så kan man lätt få intrycket att han drar slutsatsen att någon fattigdom inte existerar i Sverige. Jag tror inte att han medvetet skulle göra det, men så framstår det i hans egen kampanjfilm.

I ett enda slag sopar han nämligen bort den tunga statistiken från Statistiska centralbyrån och från årtionden av tung social- och välfärdsforskning, för några forskare får naturligtvis inte komma till tals i Josefssons universum av enbart känslor.
I det här fallet är det extra märkligt eftersom professor Tapio Salonen så tydligt kommit med faktabasen; att han inte förhördes av Josefsson beror nog på att det skulle försvagat vinklingen. Josefsson reportage krossar en dålig kampanjfilm – men verktyget för det är lika dålig kampanjournalistik.

Men det är egentligen inte det värsta. Det finns många välbeställda människor som inte vill veta av att Sverige är ett klasssamhälle och att fattigdomen finns där därför att en omvänd fördelningspolitik – klasskamp uppifrån! – gjort fler rika och fler fattiga (det hänger ihop).
Nej, det värsta med Josefssons reportage är den moralistiska tonen. Han intervjuar en mamma som går på bidrag och när han frågar om hon verkligen har råd med ett barn till zoomar kameran in hennes mage; hon är gravid. Exakt så har överhet och filantroper genom historien ofta behandlat fattiga människor: bara de som uppför sig väl och t ex inte skaffar sig för många barn ska få en allmosa (i värsta fall kunde sådana fattiga steriliseras). Enbart välförtjänta fattiga ska få sina bidrag och inte sådana som till exempel röker.

Det är ett välkänt mönster i klassamhällets och den liberala välgörenhetstankens historia som går igen i Josefssons blick på människor. Och problemet är att han troligen inte förstår det själv. Han inser antagligen inte att långa, dystra traditioner av förtryck talar genom hans vinklingar i reportaget. Inget tyder på att han inför detta reportage orkat fördjupa sig i en enda studie av frågan. Hade han gjort det hade resultatet och även dramaturgin blivit en annan.
Vad fattigdom är kan diskuteras i det oändliga. Troligen kan inte ens absolut fattigdom definieras – redan Marx kunde för ett och ett halvt sekel sedan konstatera att hunger i ett modernt samhälle är något annat än hunger i ett förmodernt samhälle.

Men fattigdom i ett underutvecklat samhälle är likväl lättare att direkt se och förstå än fattigdom i ett rikt och utvecklat samhälle. Vad det alltid handlar om i den rika världens länder är emellertid relativ fattigdom: Hur mycket tjänar en person i förhållande till medelinkomsten i ett samhälle? Den statistik och den forskning som Rädda Barnen utgått från handlar om ojämlikheten i Sverige och bör naturligtvis helt skiljas från en usel kampanjfilm.
Vad olika organisationer sysslar med ska utsättas för kritik, det har Josefsson rätt i. Men det intressanta här är i slutändan – hur ser den sociala verkligheten ut?

Hade Josefsson varit en tänkande och inte bara en kännande journalist hade han kunnat belysa dessa svåra frågor. Till exempel det problematiska faktum att begreppet fattigdom idag har ersatt mer kritiska och för makten farliga begrepp som klassamhälle i debatten – vilket i sig är ett tecken på minskande medvetenhet om sociala sammanhang och maktförhållanden.
I stort sett ser ju samhällsdebatten idag ut så här i Sverige och de flesta rika länder: Klassamhället finns inte längre och det enda problemet är ett antal fattiga längst ner som det tycks synd om eller som föraktas. Men fattigdom finns där för att fördelningspolitiken har upphört! De riktigt välbeställda är medskyldiga till fattigdomen … och det vill de inte höra.

I bästa fall kan kanske Janne Josefssons bedrövliga reportage, som kokar över av passionerad okunnighet, starta en debatt om djupare maktrelationer och bristande fördelningspolitik som sträcker sig förbi fattigdomsbegreppet.
Hursomhelst vägrar jag att tro att han står oberörd av den berättigade folkstormen mot hans reportage.


















Göran Greider
”I bästa fall kan kanske Janne Josefssons bedrövliga reportage, som kokar över av passionerad okunnighet, starta en debatt om djupare maktrelationer och bristande fördelningspolitik som sträcker sig förbi fattigdomsbegreppet. Hursomhelst vägrar jag att tro att han står oberörd av den berättigade folkstormen mot hans reportage.”
Göran Greider
goran.greider@daladem.se