Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jennifer Tuohisto Kokko: Mina ärr är en del av mig och det blir lite extra tydligen under sommarmånaderna

”Det spelar ingen roll hur många stygn som håller ihop min trasiga kropp, jag är fortfarande lika trasig på insidan. Hur kan dom inte förstå det? Ett stygn, två stygn, hundratre stygn och ändå tror den vitklädda maffian på leendet som pryder mitt ansikte. Hur kan man tro på en flickas "jag är okej" när kroppen vittnar om någonting helt annat? Hur kan man tro på orden som formas på läpparna när man precis har spenderat över en timme på att sy ihop resten av kroppen? Hur ska någon kunna förstå den inre styrka som kan göra något sådant?

Hur kan dom tro att några flaskor carbocain, hundratre stygn och ett recept på antibiotika fixar alla världens problem i ett sterilt rum fyllt av järndoft från allt koagulerat, fasttorkat blod? Hur mycket krävs för att någon ska se det ledsna, söndertrasade inre som har invaderat den lilla glada flickan som ler trots allt som nyligen inträffat i rummet med järndoft?

”Det spelar ingen roll hur många stygn som håller ihop min trasiga kropp, jag är fortfarande lika trasig på insidan.

Dagen då jag kommer in till akutmottagningen för att ångestmonstret har fått mig att skära av hela armen utan att smärtsystemet i kroppen stoppade mig, är det då någon ska förstå allvaret? Ingen förstår hur ont livet gör.”

Att det var jag som en gång i tiden skrev detta i mobilens anteckningsfunktion är svårt att förstå. När större delen av Sveriges befolkning satt hemma i soffan och tittade på Bonde söker fru så satt jag ensam i akutmottagningens väntrum och försökte fokusera på alla nykära bönder på tv. Jag förstod inte hur livet kunde vara så enkelt som det var för dessa bönder. Hur kunde dom skratta? Hur kunde dom leva? Hur lyckades dom vara kära och kramas utan att gå sönder av ångest när någon rörde deras kroppar? Allting var så obegripligt när jag satt där och skrev.

Jag förstod inte hur livet kunde vara så enkelt som det var för dessa bönder. Hur kunde dom skratta?

Världen som alla andra verkade leva i tycktes vara så enkel samtidigt som att min värld bestod av svarta ångestmonster som raderade min sprudlande personlighet och drev mig till destruktiva handlingar av den allvarligare sorten. All denna destruktivitet som präglade mig under större delen av mina tonår har i dag lett till att jag får leva med en ärrad kropp.

Sommaren får mig att alltid att fundera lite extra kring mina ärr, som jag oftast inte ägnar en enda tanke åt många år senare. Men med sommaren kommer shorts och t-shirt, med sommaren kommer badstränder och nyfikna blickar.

Men med sommaren kommer shorts och t-shirt, med sommaren kommer badstränder och nyfikna blickar

På sommaren så känner jag mig alltid lite mindre normal än alla andra. Jag tänker efter en gång extra, väljer omsorgsfullt klädesplagg beroende på vilka människor jag ska träffa, stöter på frågor dubbelt så ofta och påminns mer än vanligt. Frågor får mig att tänka tillbaka. Frågor kan göra ont, men aldrig så ont som viskningar bakom ryggen och stirrande blickar. Frågor, som jag älskar att hata dom. Frågorna jag aldrig egentligen vill behöva få men ändå får svara på. Frågorna om något jag helst inte vill tänka på, men som jag får påminnas om resten av mitt liv.

Mina ärr är en del av mig och det blir lite extra tydligen under sommarmånaderna. Kom ihåg en sak. Det är alltid okej att fråga, men aldrig okej att förvänta sig ett svar.

Jennifer Tuohisto Kokko

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips