Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jennifer Tuohisto Kokko: "Sjukvårdspersonal är inte några övermänskliga hjältar"

Covid-19 har härjat i Sverige i ungefär ett halvår. Jag tror inte att många förväntade sig att det skulle bli just såhär. En allvarlig pandemi som drabbar Sverige i modern tid när bristen på hälso- och sjukvårdspersonal redan är påtaglig inom många verksamheter.

Sommaren har nu passerat och semesterperioderna börjar nå sitt avslut. En del personer har nog haft en relativt vanlig sommar med sommarlov, semester, lite husvagn och lite bad. En del personer har varit besvikna över att inte kunna träffa släktingar och vänner som planerat och en del har nog varit besvikna över inställda evenemang, utlandsresor och dylikt som i vanliga fall är viktigt under ledigheten.

Det är helt enkelt dags att modernisera synsättet på mer än tekniken inom sjukvården!

En ganska stor mängd människor har dock haft en väldigt slitig sommar och då tänker jag främst på hälso- och sjukvårdspersonal. Sommaren är en tuff tid i vanliga fall för dessa yrkesgrupper. Personalbristen är ett vardagligt faktum och när det då nalkas sommarsemestrar så blir det ännu mer ansträngt. I år och har det dessutom varit ett ökat tryck på viss sjukvård och omsorg vilket har gjort situationen ännu mer pressad. Personal har inte kunnat få semester som planerat, många har fått dela upp sin semester och därmed inte fått en längre sammanhängande återhämtning efter en tuff vår.

Att hälso- och sjukvården har gått på knäna under flera års tid är ingen nyhet. Att pandemier och andra kriser i samhället som automatiskt belastar sjukvården kommer titt som tätt är heller ingen nyhet. Att personalen ska ha sin lagstadgade rätt till semester och vettig återhämtning är inte heller någon nyhet. Men ändå fortsätter det att vara problem som inte tycks ha någon lösning. Utredningar tillsätts, protokoll skrivs, nya rutiner införs, speciella avtal tas fram och så vidare. Men sjukvårdens kris har inte förändrats. Det är ett djupare problem som ett nytt avtal eller nya rutiner inte kan lösa. Applåder hjälper inte heller. Högre löner är ett tillfälligt plåster på såren men blir inte arbetsmiljön och personaltätheten bättre så kommer personalbristen fortsätta att existera.

Sjukvårdspersonal är inte några övermänskliga hjältar som orkar mer än andra

Sjukvårdspersonal är inte några övermänskliga hjältar som orkar mer än andra. Vi är människor precis som alla andra, människor med samma basala behov som patienterna vi vårdar. Men vem tillgodoser våra behov? Den eviga frågan som dessa utredningar inte tycks ha något svar på ännu. Det är hög tid att sjukvårdspersonal värderas högre på arbetsmarknaden och att det går att göra karriär. Det är också hög tid att inse att Florence Nightingale och "hjälpa människor-kallet" inte är något att spela på. Vi kan inte slita ut människor på grund av deras pliktkänsla och empati i ett modernt samhälle, det är att utnyttja. Sjukvårdsperson förtjänar att ses som individer med egna liv och egna behov som inte innebär att hjälpa någon annan.

Det är helt enkelt dags att modernisera synsättet på mer än tekniken inom sjukvården!

Jennifer Tuohisto Kokko

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips