Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Svenskens ilska är berättigad, tyvärr

Det delade Sverige

Annons

När vi kommer fram till bensinmacken i Korpilombolo i Tornedalen är det kö. Det är aldrig kö i Korpilombolo.

Bensinen har tagit slut. Till Pajala, där nästa bensinmack ligger, är det 4 mil enkel väg. Det vill säga lika långt som man idag kan ta sig på el med många av elhybriderna som finns på marknaden.

När jag pratar med mackägaren berättar han att företaget som levererar bensin dragit in på turerna. Är bensinen slut i Korpilombolo måste hemtjänsten åka 8 mil tur och retur till Pajala bara för att tanka för att kunna göra sina besök.

Det här är också Sverige. Faktum är att detta varit Sverige under mycket lång tid. Bensinkön i Korpilombolo möter jag många år innan bensinuppror och ilskan över orättvisorna börjat verbaliseras.

I juli 2019 har Bensinupproret 2.0 samlat nästan 700 000 svenskar. Jag förstår det. Jag håller inte med om att bensin och andra fossila bränslen skall göras billigare genom skattesänkningar, men jag förstår ilskan.

För den handlar inte bara om bensinen, den handlar också om livsvillkor som ignoreras, om påbud från Stockholm som landar i en verklighet där bilen ofta är det enda sättet att transportera sig på. Inte ens Stockholm är ju heller bilfritt, trots tunnelbana, bussar, pendeltåg, spårvagnar och tvärbanor.

Bensinskatten är bara en av många faktorer som skapar en känsla av att inte synas och inte höras. I upprorsgruppen på Facebook skrivs det mycket om Januariavtalet och punkt 31. Den i vilken följande står att läsa:

"Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar (Utredning tillsätts 2019.)"

Att människor uppfattar det som ett hot i gruppen är inte alls särskilt konstigt. En av gruppmedlemmarna formulerar vad som faktiskt är kärnan i problemet med den förda politiken så här:

"Sveriges regering tänker med rövhålet. Förr pratade de att etanolbilar var så jävla bra, men då behövde man byta olja i motorn mycket oftare. Sen kom de på att dieselbilar var så jävla bra, nu är det de värsta du kan äga. Nu tror man på elbilen, men vars tillverkning kostar mycket på den så kallade miljön. Jag lovar att när tillräckligt många gått över till elbil så har de kommit på att de bästa nog ändå är att gå tillbaka till häst och vagn."

Människor anpassar sig efter politiska beslut. Över tid har utvecklingen gått från etanol, till diesel, till el ifråga om vad man valt att gynna politiskt.

Det är ett resultat av tekniska framsteg, men vad resultatet blir i människors vardag är en brist på kontinuitet där den centrala beslutande politiska nivån uppfattas fatta beslut som påverkar människors liv och privatekonomi negativt.

Det skapar också bilden av en politisk elit som inte lyssnar och inte förstår. Att det väcker irritation är mycket lätt att förstå.

Centralt finns dock liten förståelse för det. I storstädernas media skrivs "lustiga" artiklar om de bakåtsträvande lantisarna som vill tanka bensin som om det inte fanns några smältande polarisar.

I sociala medier hånas de som ställer upp på intervjuer om varför de protesterar mot bensinpriset för sitt sätt att prata, för sina analyser av sin verklighet och hur politiska beslut påverkar den.

Att det väcker mer irritation är mycket lätt att förstå.

Att så många står helt oförstående inför den vardag i vilken frustrationen och ilskan över utarmning, avflyttning och avlövning av samhällsservice växer, det är däremot omöjligt att förstå.

Den polariseringen är kanske den farligaste av de vi ser just nu, eftersom sprängkraften i den är potentiellt enorm på sikt.