Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jobbiga möten med arbetsförmedlaren

Ofta kan jag undra hur det kommer sig att människor som är till för att hjälpa oss som är arbetslösa och/eller sjuka, istället verkar vilja göra livet så odrägligt som möjligt för oss. I slutet på 2011 hamnade jag i en rejäl livskris. Det gick så långt att jag försökte ta mitt liv. Jag hade fått nog av alla motgångar och svek. Jag var sen sjuk i över ett år. Jag klarade inte av vardagen och förlorade både min lägenhet och mitt arbete. Psykvården lämnade mig i sticket och jag mådde sämre och sämre. Jag hade självmordstankar många gånger under den här perioden. Jag berättade det inte för någon, men de borde ju veta att det är vanligt att det är så. Jag blev sjukskriven i enbart två månader och fick ingen rehabilitering. Det var verkligen tungt och svårt men ingen ville hjälpa mig. Efter flera månader med ångest och depression fick jag styrkan att kontakta vårdcentralen och en kurator. Något år efter det så började jag att söka efter en lägenhet. 

Efter tre års tid på pensionat, vandrarhem och som inneboende fick jag till slut en lägenhet i Falun. Det kändes svårt att behöva lämna Stockholm där jag bott i hela mitt liv (jag var 55 år då) men jag fick ingen hjälp från kommunen så vad skulle jag göra. Jag måste ju ha någonstans att bo. Jag har arbetat och betalat skatt sen jag var 14 år och när jag så hamnar i en situation där jag verkligen behövde hjälp så fick jag ingen. 

När jag klev in i min alldeles egna lägenhet kändes det som att kliva in i paradiset! Nu trodde jag att livet skulle vända till det bättre, men det skulle bli precis tvärtom. 

Mitt första möte med min handläggare på arbetsförmedlingen blev mycket märklig. Hon hängde i sin stol och verkade väldigt ointresserad av mig och sitt arbete. Hon tipsade om en plats där man kunde arbetsträna och när jag undrade vad de pysslade med där, sade hon: Det var en bra fråga. Hon hade fått för mycket information från dem så det hade hon inte tagit till sig. 

Samordningsförbundet i Stockholm hade hjälpt mig hitta en plats där jag hade arbetstränat så jag frågade henne om vi kunde kontakta dem där i Falun. Hon svarade att något sådant inte fanns här. Några dagar senare upptäckte jag att de fanns i samma lokal. Hon satt alltså och ljög mig rakt upp i ansiktet. Det är ju ett samarbete mellan arbetsförmedlingen, landstinget och kommunen. 

Till slut hamnade jag på Samhall för att arbetsträna. Jag undrade lite varför, eftersom jag inte har någon diagnos. Hon hade ju fått höra om min bakgrund och vem som helst kan ju hamna i en livskris. Men jag hade hört att Samhall skulle vara ett bra ställe att arbeta på. Det skulle vara anpassat efter individen och man skulle kunna få jobba i sin egen takt, efter sin egen förmåga. Jag fick börja med att jobba utomhus med att klippa gräs, rensa i rabatter etc. Jag trivdes bra med att jobba utomhus men jag hade påpekat att jag förmodligen inte skulle orka med att skotta snö sen till vintern eftersom jag har mycket problem med rygg och värk i kroppen. Jag skulle få prova på. Så är det ju när man arbetstränar. Jag var ensam tjej på avdelningen. Det var bra killar jag jobbade med, men det var alldeles för mycket "under bältet" skämt. De var inte riktade mot mig personligen, men i längden blir det ändå jobbigt att lyssna på. Ofta fanns det ingenting att göra och då fick vi helt enkelt sitta och "rulla tummarna". Jag påpekade för min kontaktperson på Samhall och även min handläggare att jag inte trivdes så bra men de ville inte lyssna. 

Min kontaktperson, som alltså skulle ta hand om människor som var trasiga på något sätt, uppförde sig också väldigt märkligt. De personer som skulle hjälpa mig verkade istället vilja knäcka mig. En dag ringde jag min kontaktperson för att berätta om hur det var i vår lokal. Hon hade sagt att man skulle kunna gå undan om man mådde dåligt men det fanns ju bara ett rum där ibland cirka 40 personer skulle vistas och lyssna på sexistiska skämt. Vi hade även mögel i lokalen. Det var flera av oss som fick besvär med luftrören och huvudvärk när vi var där. Vi fick ofta gå ut för att kunna andas ordentligt. Men någon ny lokal fick vi inte. Vår områdeschef i Borlänge meddelade oss att det skulle bli för dyrt. Pengar gick före vår hälsa. 

Under telefonsamtalet nämnde jag ett socialt företag som jag var intresserad av. Hon hade sagt att om jag hittade något annat så skulle hon ordna så att jag kunde börja där. Men det gick inte att prata med henne. Hon började gapa och skrika på mig.  När jag lagt på började jag gråta. Min depression kom över mig igen och jag klarade inte av att gå utanför dörren den helgen. Jag funderade på om krokarna i taket skulle hålla om jag hängde mig där. Men var kunde jag hitta ett bra rep? Jag sjukskrev mig veckan därpå eftersom jag mådde så dåligt. Nu kändes min vistelse i Falun mer som en förvisning, ett straff. Jag förklarade i ett mejl att jag inte hade något förtroende för min kontaktperson och att vi borde träffas och prata om detta. Jag blev kallad till ett möte och när jag kom dit fick jag ytterligare en chock. I rummet satt även min kontaktperson. Jag trodde ju att jag skulle få prata med min handläggare först och få säga min mening. Men det här mötet slutade med att jag skulle gå gråtande därifrån. Jag kände mig helt nertryckt och värdelös. 

Jag kunde inte förstå vad de fick allt ifrån, det stämmer inte alls. Jag har vantrivts med de flesta jobb som jag haft. Nu hade jag börjat på lokalvården och jag trivdes med det men kände att jobba heltid skulle bli väldigt slitsamt för kroppen. Det enda "drömjobbet" i så fall var ju en arbetsträning som jag hamnade på efter min livskris för att komma tillbaka till livet igen. Hur kunde de sitta och säga dessa saker om mig? De var ju inte ovetande om min bakgrund. De till och med hotade med att sänka mitt aktivitetsstöd om jag inte ville gå upp i heltid. Jag arbetstränade och ville ta det långsamt. Hade inte sagt nej till att jobba heltid. Min handläggare sade: Om du mår dåligt kanske du ska gå och prata med någon. Det verkar ju som om du inte ens vill sitta här. Hur trivs du annars i Falun?!!!!!!!! Va!? Det var ju på grund av dem som jag mådde dåligt igen. Var de sura för att en Stockholmare kom dit och sade som hon tyckte och tänkte? 

Jag grät hela vägen tillbaka till min arbetsplats. Jag förstod att det inte var någon vits att säga vad man tyckte och tänkte. Jag kände mig mer eller mindre som livegen. Det var bara att hålla tyst och gilla läget. 

Efter en tid så fick jag mycket riktigt ont i kroppen. Då är det meningen att man ska få byta arbetsuppgifter. Men det fick jag inte. De brydde sig inte. Men jag hade fått ett litet löfte om något bättre, ett litet ljus i den mörka tunneln. Eventuellt skulle min fd chef i Sthlm som driver ett socialt företag även öppna ett hunddagis. I samma lokal skulle hon även hyra ut ett par rum. Jag var alltså beredd att hyra ett rum på ett hunddagis istället för att behålla mitt förstahandskontrakt på en lägenhet. Så jävligt var det.

Min handläggare hade av någon anledning inte skickat papper om min förlängning på Samhall. När jag mejlade henne och frågade varför så kom det ännu en kallelse om ett möte hos henne. Inte nu igen, tänkte jag. Jag blev livrädd. Flera gånger hade jag försökt få tag i hennes chef för att be om en ny handläggare. Men hon hörde inte ens av sig. Min handläggare skötte inte sitt jobb och det hade kunnat bli avdrag på min ersättning på grund av detta. Varför behandlar de mig så här? 

Jag slapp gå på det där mötet för jag var sjukskriven den sista månaden i Falun. Jag mådde så pass dåligt både psykiskt och fysiskt att jag var tvungen att söka läkare igen. Och äntligen fick jag träffa någon som förstod mig. Visste inte min handläggare om att jag var sjukskriven. Det var hennes uppgift att meddela henne om detta. Inte heller hon skötte sitt jobb. 

Det var en enorm lättnad att jag inte behövde gå på det där mötet. Aldrig mer, tänkte jag, vill jag träffa de där människorna. 

Ja, så flyttade jag hem till Stockholm igen. Jag hyrde först det där rummet i några månader och nu bor jag i andra hand. Men hur länge det kan vara vet jag ju inte riktigt. Åter igen har jag inget eget hem. Jag kan stå utan tak över huvudet om några månader. Men jag kände mig tvungen att välja mellan pest och kolera. De där två kvinnorna i Falun förstörde en hel del för mig. 

Lena

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare