Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johanna: ”Ett mirakel att jag har överlevt”

Hästen blev skrämd, stegrade sig och gick omkull och hamnade på Johannas vänstra sida. Hon låg djupt medvetslös i tre veckor. Ingen visste hur det skulle gå. I dag arbetstränar hon, kör bil, rider i grupp och styrketränar regelbundet.

Annons

– Det är ett mirakel att jag överlevt. Och jag har fått en fantastisk rehabilitering. Hela vägen, från intensiven i Falun till rehab i Falun och efter utskrivningen fortsatte det med hemrehab och öppenrehab här i Ludvika, säger Johanna Bjerndal, fem och et halvt år efter olyckan.

Hon betonar att hon fortfarande kan kontakta personal i teamet vid behov. Alla från läkare och sjuksköterska till sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, logoped och undersköterska ingår i ett rehabteam och finns där vid behov. Det är Johanna som ringer DD och vill berätta.
– Det är så många som klagar och är missnöjda. Så kan det ju vara när det blivit fel. Men jag vill också berätta hur bra det kan fungera, säger hon.

Vi träffas hemma i hennes lägenhet vid Marnäs torg i Ludvika. Det ligger på andra våningen, fräscht och personligt inredd.
– Pappa har målat allt, berättar hon och visar runt. Ett gammalt snidat skåp står i ett hörn, i hallen hänger en lampa gjord av många lampskärmar i olika färger: ”Från en firma på nätet.” Hon gillar inredning och stortrivs i lägenheten som hon köpte för ett år sedan.
– Folk omkring mig varnade. Hur skulle jag klara trapporna med kassar och annat att bära på. Men det går jättebra. Jag stödjer mig på trappräcket på min friska armbåge och hänger kassen på armen. Och ryggsäck har jag på ryggen.
– Jag är väldigt envis, säger hon och Johannas moster Kristina Bjerndal som är med nickar instämmande.

Johanna minns ju inget av tiden i Uppsala dit hon flögs med helikopter och den allra första tiden i Falun då hennes mamma och moster fanns med hela tiden.
– Ingen visste hur det skulle gå, om hon skulle vakna upp och hur, säger Kristina Bjerndal.
Johanna talar tydligt och lite långsamt, en följd av olyckan som förlamade hennes högra sida. Hon pekar på sitt högra knä som ser ut att ha ett bandage under strumpan.
– Det är en elektronisk apparat som stimulerar muskeln som lyfter tårna på något sätt. Annars skulle foten fungera som en droppfot och hänga rakt ner. Jag har apparaten alltid på utom när jag duschar och sover.

På parkeringen utanför står Johannas bil som specialanpassats för att passa henne.
– En enorm frihet, säger om att kunna köra.
Hon tränar på Må Bättre i Smedjebacken två-tre gånger i veckan och tar en fika efteråt med moster Kristina som bor där. Hon rider i grupp i Räfsnäs regelbundet. Och hon är inte det minsta rädd att kliva upp på hästryggen igen.
– Jag minns ju inget av olyckan.
– All rehabiliteringspersonal har varit helt fantastisk, de har hela tiden ställt upp. När jag började styrketräna följde sjukgymnasten med och gjorde ett specialanpassat träningsprogram åt mig.

I dag arbetstränar Johanna några timmar om dagen som hjälplärare på SFI, Svenska för invandrare. En kurs för nyskadade hjärnskadade på Fornby folkhögskola betydde också mycket, berättar hon.
Den enda personal som kommer regelbundet till henne i dag är de från den privata städfirman. Hon behöver ingen hemtjänst.
– Jag gillar inte att städa så jag gör det jag måste och de fixar resten.
Hon har inga tankar alls på motorcyklisten som skrämde hästen när hon red i Gubbo.
– Det var min allra första ridtur på hösten, en stor fin häst från Skåne, ett svenskt halvblod. Men jag tänker inte på motorcyklisten. Varför gräma sig? Jag kunde precis lika gärna ha dött. Jag ser det som ett mirakel att jag överlevde och att jag tagit mig tillbaka till ett normalt liv.
– Och rehabpersonalen har varit enormt viktig under den resan.

Kristina Vahlberg
kristina.vahlberg@daladem.se