Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Julklappens princip

Denna jul blir nog för de flesta en gråvädersjul, regn snarare än snö, men jag tröstar mig med att gråvädersdagar också kan vara trösterika: Sjunka mot sin medelpunkt. Ge upp hoppet om att se ett vykort utanför fönstret. Det är befriande.

Annons

Ibland klagas det över julen, dess kommersialism, dess ensamhetsframkallande riter. Och det är sant. En etnolog påpekade häromdagen att ingen kommer undan julen: Den som inte firar den och är ensam faller genom en avgrund.

Ändå behöver vi våra högtider. I ett alltmer produktions- och prestationsinriktat samhälle är de kvardröjande ekona av en gammal religiös kalender viktigare än någonsin: Vi behöver alla tillfällen vi kan få att se på detta samhälle utifrån. I Sverige, och i västvärlden, arbetar de som har ett jobb allt hårdare – medan de som saknar arbete betraktas som lata. Detta är ett ständigt pågående vanvett.
Jag är till och med en anhängare av julklappens princip, i måttlig form i alla fall. Bara tanken på en julafton utan julklappsutdelning, eller med julklappar enbart till barnen, upplever jag som lätt stötande.
Att ge något till en annan människa, att i dagar grubbla över vad som skulle kunna glädja henne eller honom, är en viktig sak.
Och det behöver inte vara mycket. Det där talesättet att det är tanken som räknas är verkligen sant och ingen klyscha. Julklappen är en övning i ömsesidighet.

Det är därför som det dåliga samvetet ofta dyker upp till julen: Vi har framåt julafton trots allt övat upp oss en smula i ömsesidighet och omtanke. Det som då inträffar är att moralens cirklar, som av en egen inneboende kraft, vill utvidgas: Om jag, som har det bra, ger julklappar till andra som har det bra – varför ska jag då inte ge till den som har det mycket sämre?
De goda moraliska cirklarna vill vidgas. I kombination med förnuftet och rättvisetanken inser man visserligen snart att välgörenhet inte är den bästa metoden. Den bästa metoden heter fördelningspolitik.

Jag önskar alla Dala-Demokratens läsare en god jul!

Göran Greider
goran.greider@daladem.se