Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julskinkan är mer än 1000 år gammal

Vårt festande på julskinka bär på en mer än tusenårig historia från vikingatidens midvinterblot. Martin Ragnars omfångsrika bok om grisens historia visar att den är lika gammal som människans, vissa hävdar ännu äldre.

Annons

Pappan i Astrid Lindgrens bok Emil i Lönneberga klagade vilt över att lille Emil motionerade griseknoen, med argumentet ”den blir ju mager som en jakthund!”

Där är vi idag. Dagens industriella grisuppfödning har odlat fram grisar med skinkor utan ordentlig fettrand. Detta fett som är så gott efter griljeringen! Det smälter i munnen och intages förslagsvis med en nubbe Norrlands akvavit.

Denna anekdot finns inte i Martin Ragnars omfångsrika bok om grisens historia. En historia som är lika gammal som människans, vissa hävdar ännu äldre. En hel del dramatik har den varit med om under milleniernas gång.

Vi får veta att grisen i gamla Egypten hyllades som helig, men efter en statskupp och maktskifte förklarades den som oren och ondskans hejduk, ett synsätt som senare spreds till judendomen och islam. Ragnars bok öppnar verkligen svindlande perspektiv.

Vårt festande på julskinka bär på en mer än tusenårig historia från vikingatidens midvinterblot. Under historiens gång har olika grisarter utvecklats. Där finns förstås vildsvinet, som återkommit i vår tid efter att under hundratals år varit näst intill utrotat på våra breddgrader.

Att Gustav Vasa intresserade sig för det viltgående ollonsvinets vällevnad borde kanske inte överraska, han lade sig ju i det mesta och såg en statsnytta i att svinen hölls i god form. Eller att bönder slog ihjäl varann om grisar tog sig för att vandra in på grannens ägor. Tillgången på ekollon var viktig för grisarnas fortlevnad.

Den här boken innehåller mängder av den sortens berättelser och kuriosa, liksom rätt beska kommentarer kring dagens storskaliga grishantering. Att det i modern tid framodlade Linderödssvinet erbjuder en godare skinka än den vanligen i mataffärerna erbjudna förvånar inte, dess kost är ju en annan.

En randanmärkning till den faktaspäckade texten. Magnus Eriksson, han med landslagen, kung 1319-64, kallades inte alls för Ladulås. Den senare regerade 1275-1290, hette egentligen Birgersson och var son till Birger Jarl.

Och nog undrar jag över satsbyggnaden i rubriken Högkvalitativ skinka ger lyckliga grisar. Jag vill nog hävda att det är julbordsfrossaren som blir lycklig över skinkans höga kvalitet, inte det slaktade djuret.

En sak bör tilläggas: boken är rikligt och föredömligt fantasifullt illustrerad.

Annons