Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jultalen gör mig elak

Julen och den stora försoningens tid närmar sig och våra politiker har skaffat sig en vana att hålla jultal. Numera är det både sommartal och jultal och snart säkert ett litet påsktal och varför inte ett midsommartal – och slutligen ett tal varje fredag kl 19 för att plantera in nya idéer inför varje helg.

Annons

När statsminister Fredrik Reinfeldt höll sitt jultal på Skansen blev det fel nästan från de första stavelserna. Han åberopade Nelson Mandela, vars begravning han nyss bevistat.
Han citerade vad Mandela sagt om sin ikonstatus: att han var ett helgon enbart om man med ett helgon menar en syndare som hela tiden försöker bättra sig.
Precis där byggde Reinfeldt faktiskt upp en förväntan om att han själv skulle stiga fram som bekännande syndare och tala om sitt eget moderata partis föga hedrande historia när det gäller stödet till Mandela och ANC. Men nej, där hejdade han sig.

Han övergick istället till att med lågmäld röst tala om en medkännande konservativ, om trafficking och om gängkriminalitet. Att han föreslår en skärpning av sexköpslagen tycker jag är utmärkt och till hans försvar ska också sägas att han på den punkten hade den goda smaken att nämna att moderaterna en gång var emot denna lag.
Men de elaka jultankarna infann sig för min del även här, eftersom tanken emellanåt gick till historien med Sven-Otto Littorin.
Reinfeldt berättade om ett besök i Husby där han träffat offren för gängkriminaliteten och om en visit i Borlänge där han mött en f.d. ungdomskriminell och dennes far. Lågmält, inkännande tonfall – och olika perspektiv på dessa samhällsproblem som alla andades hårdare straff och ett utpräglat individualiserat perspektiv på problemen.

Det är ändå smått otroligt att han tror sig kunna komma undan med att tala om Husbykravallerna och inte med ett ord nämna den höga arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten och den segregation som berövar hela grupper tron på att ingå i ett samhälle.
På slutet återvände Reinfeldt till Mandela. Nu hyllade han Mandelas leende. Själv ler han sällan.
Statsministern pratade i över en timmes direktsändning från Skansen. Litet senare på eftermiddagen dök Stefan Löfven upp med ett jultal i etern, förmodligen får att få balans i utbudet. Men han framträdde endast i fem-tio minuter i ett förinspelat inslag.

Han satt i en julstudio, omgiven av julblommor och en julgran. Det var nästan litet Disneystämning. Löfven koncentrerade sig på en enda fråga – skolan. Och jag kan inte sticka under stol med att jag finner denne man sympatisk och att han ger intryck av att mena vad han säger.
Samtidigt är det just det som är problemet med de här jultalen: Vi kallas som tittare och lyssnare in för att värdera en personlighet, inte ett politiskt program. Löfven var också bitvis rättså personlig, när han talade om sina barnbarn och även nämnde en av de lärare han själv haft under sin skolgång.

Han förde också fram några konkreta förslag på skolans område: Mindre klasser och mer satsning på specialpedagoger.
Ändå fylldes jag även här av viss julilska (om än inte lika helig julilska som den som drabbar Carl Bertil Jonssons far varje år när han hör om sonens Robin Hoodfasoner). Löfven vill satsa mer på skolan, okej. Men varför har socialdemokraterna då inte vågat säga att de vill riva upp åtminstone det femte jobbskatteavdraget?
En eventuell s-regering kommer inte att sänka några fler skatter, det kan vi i alla fall vara säkra på och det är mycket värt bara det. Men ska skolan och välfärden på allvar räddas lär det nog behövas en och annan skattehöjning, i synnerhet för den övre halvan av befolkningen.
Jultalen gjorde mig elak.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se