Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kampen om sjukskrivningarna är en maktkamp

Sjukskrivningarna ökar igen, i synnerhet de korta. Den nyheten från Försäkringskassan kablades igår ut över landet och väckte liv i hemska minnen. Men de hemska minnena gällde inte de många människor som lider av dålig hälsa eller ett sönderstressande arbetsliv – utan politikernas skräck för Den Stora Sjukfrånvaron.

Annons

När socialförsäkrings­minister Ulf Kristersson (m) intervjuades igår gällde oron som ekade ur hans röst de ökade kostnaderna och en krypande känsla av att regeringen kanske är på väg att tappa greppet om disciplineringen av arbetskraft­en. För det är detta som frågan i slutänden handlar om.

Under förra årtiondet byggdes det i framförallt opinionsbildningen upp en veritabel skräckbild av hur det står till i Sverige när det gäller sjukskrivningarna. Forskaren Björn Johnson har i en brett uppmärksammad bok som kom för några år, Kampen om sjukfrånvaron, analyserat denna märkliga debatt och konstaterat att den byggde på mycket svag faktagrund och att den på avgörande punkter helt missuppfattade hela problemet.
Han menar att en ny diskussion, framdriven av framförallt borgerliga opinionsbildare, på 00-talet började utpeka fusket med och överutnyttjandet av försäkringssystemet som det allt överskuggande problemet. Den nya politik, riktad mot de sjukskrivna, som där­efter utfärdades av Alliansregeringarna från 2006 och framåt vilade på bräckligt eller felaktigt underlag, liksom även den s-politik som åren dessförinnan också styrdes av samma opinionsbildning.

En tragikomisk uppgift beträffande den senaste s-regeringen var att den 2005 beordrade Försäkringskassan att anställa cirka 300 kontrollanter för att jaga fuskare. Efter två år hade dessa kontrollanter upptäckt och lagfört 378 fuskare alltså ungefär en per kontrollant. Dyr politik, med andra ord.
Under 00-talet var det nämligen inte fler som sjukskrevs. Problemet var ett annat, som Björn Johnson påpekat i en artikel: Flera statistiker har oberoende av varandra räknat ut att närmare 85 procent av sjukfrånvarons ökning mellan 1996 och 2002 berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på fler sjukskrivna.

Eländet går istället att spåra till två andra faktorer: en mycket försämrad rehabilitering samt en långt mer pressad situation i kommunerna. Den pressade situationen i kommunerna ledde till att det blev svårare att omplacera folk och att de därmed lättare hamnade i permanent sjukskrivning. Och framförallt: Rehabiliteringssystemet fungerade inte längre.
Det är nog ingen tvekan om att arbetslivet i Sverige – liksom i hela västvärlden – blivit mer slimmat än tidigare. Stressen har ökat. Och ofta kanske den klaustrofobiska känslan av att vara helt låst i sin situation, eftersom andra och nya jobb för de flesta inte är så lätta att få. Stress och klaustrofobi. Även nu utpekas psykisk stress som en viktig faktor bakom ökningen av sjukskrivningar. Men fortfarande är det så att rehabiliteringen fungerar väldigt dåligt, på vanliga företag och i offentlig sektor. Överallt är arbetsgivarna livrädda för anställda de som visar minsta tecken på att inte klara situationen.

När nyheten kom igår om de ökade korta sjukskrivningarna kände man i luften återigen hela den där moralistiska debatten om fusk och överutnyttjande.
Men problemet är att vi har ett samhälle som först pressar människor ganska hårt i arbetslivet – och därefter ger få chanser till god rehabilitering.
En enkel åtgärd vore ­exempelvis att ta bort ­karensdagen i försäkringen och göra det möjligt för folk som känner sig småsjuka att få vila ut ordentligt, istället för att späda på sjuknärvaron och till slut samla på sig så svåra problem att det mynnar ut i långtidssjukskrivning.

Men ökningen av sjukfrånvaron bör också kopplas till den rådande skattesänkar­filosofin. Det rapporteras om ökad övertid i sjukvården och underbemanning. Att en av Alliansregeringens första åtgärder var att kraftigt skära ned på Arbets­miljöverket har heller inte gjort saken bättre.
Välfärdssystemen, inklusive sjukförsäkringen, handlar i sista hand om makt. När systemen försvagas ­eller blir hårdare innebär det en maktförskjutning från anställda till arbets­givare.

Det som är sorgligt att bevittna är, nu som alltid, kortsiktigheten: Till slut förlorar ju även arbetsgivare på att välfärdsystem och kostsam rehabilitering urholkas.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se