Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kickar kontra bylugn: så lekte sig MTB-proffset till toppen

"En extremsport där enda skyddet är 200 gram frigolit".
Adrenalinet på MTB-tävlingarna står i skarp kontrast mot lugna Säter, men faktum är att den lilla naturnära byn är vad som gjort cykelproffset Emil Lindgren till den han är.
Och Säter är fortfarande hans lekplats.
– Jag cyklar på bakhjulet när jag lämnar pojkarna på dagis.

Det tar inte många sekunder. Hoppa lite mellan radiokanalerna i bilen, och när du tittar upp är du förbi.

För den som åker på riksväg 70 mellan Borlänge och Hedemora passerar Säter snabbt revy. Centrum kretsar kring lokala Icaaffären, och byn är känd för sitt gamla mentalsjukhus. Totalt bor det cirka 11 000 personer i kommunen.

Det låter sömnigt. Men kärnan i Säter är naturligtvis inte själva byn, utan de naturspäckade omgivningarna. Säterdalens ravinsystem är en välkänd turistattraktion, och skogen är lättillgänglig nästan oavsett var du befinner dig i den lilla dalakommunen.

Det är inte här du förväntar dig action, men just tillgängligheten till naturen är vad som gjort att lugna Säter fostrat ett av världens bästa mountainbikeproffs.

Emil Lindgren säger själv att det var just detta som gjorde att han till slut valde cyklingen, framför till exempel motocross och ishockey som han också ägnade sig åt som ung.

– Cykel var mest lättillgängligt – hade man tråkigt så cyklade man en sväng. Jag växte i princip upp och fostrades på BMX-banan i Dalsbyn, berättar han.

Genom åren har Emil Lindgren kört för flera utländska team och rest världen över för tävlingar. En enorm kontrast mot hemmet i Säter, vilket hans cykelkollegor ute på kontinenten har svårt att ta in. De utgår från städer – Emil Lindgren har skogen runt knuten.

– De tror inte att det är sant när jag berättar hur jag har det. Men jag tycker det är jättebra här. Det är lagom stort, man får bra stöttning från kommunen och man får chansen att inspirera en hel bygd. Jag har varit överallt, och det finns inte så många ställen i världen där jag skulle vilja bo. Men Säter är ett av dem.

Moderklubben CK Natén har sin klubbstuga i skogsbrynet ovanför Ovangårdarna. Faluröd naturligtvis och som ett nav för den uppsjö av knöliga stigar som bjuder upp till dans.

Emil Lindgren är en av – om inte världens –mest tekniska MTB-åkare.

Men det är ingen slump eller någon medfödd talang.

– Absolut inte. Det är jobb från att man var liten. Det tekniska är en väldigt stor del, man måste vara bra på att styra, och jag har blivit bra för att jag "lekt cykel" varje dag.

Det är i slutet av maj och en av årets första riktigt varma dagar. Emil Lindgren hade inte helt oväntat cyklat till intervjun. Han är solbränd, har skrubbsår på knäna och ett leende på läpparna.

Alla jag känner som pratat med honom beskriver MTB-stjärnan som trevlig, öppen och pratglad. 173 centimeter energiboost.

Visst spelar resultaten och framgångarna stor roll, men glädjen i cyklingen måste finnas där. Och Säter är fortfarande Emil Lindgrens lekplats:

– Jag vill aldrig komma så långt att jag känner "varför håller jag på med det här?" Jag leker fortfarande hela tiden, cyklar på bakhjulet när jag lämnar pojkarna på dagis, kollar bak på strecket när jag sladdat... Det är mottot – att det ska vara roligt. Det får man aldrig glömma! Om alternativet var att cykla för pengar skulle jag hellre göra något annat.

Emil Lindgren har en förmåga att se det stora i det lilla. Han minns en gång när cykelbanan var full av barn, och han tog ett sidospår över Åsen.

– Jag cyklade där över slänten och för barnen därnere som såg mig var det bara "wow". Det känns nästan lika stort som på tävling.

Cyklingen har ökat i Sverige och rider på samma träningsvåg som man länge sett inom särskilt skidåkningen, där Vasaloppet varit starkt bidragande. Många motionärer vill beta av en klassiker eller köra Finnmarksturen och Cykelvasan.

Emil Lindgren är positiv till trenden, men skulle rekommendera några pass i skogen innan man ställer sig där på startlinjen. I mån av tid håller han kurser för privatpersoner:

– Jag skulle tippa att om inte alltför lång tid är det ännu mera poppis. Det är kul att få visa folk, inte bara på bild, hur vi tar oss fram i bök och stök. Och det är roligare om man har ett hum om vad man håller på med.

Nu ses mountainbike som något häftigt, men Emil Lindgren minns att det var helt tvärtom när han började.

– Det sågs nästan som skämmigt. Killar i tajts. Men det börjar kanske bli tufft.

Samtidigt är han säkert en av de första att skriva under på att sporten är fartfylld, och inte ofarlig.

– Ja, man håller ju på med någon slags extremsport. 200 gram frigolit på huvudet är all säkerhet man har.

Tillhör man eliten ska man också pusha gränserna. Förutom rena cykelpass är det fysträning, gym och cykling i källaren på schemat. Men teknik och fysik är inte allt. Det gäller att vara minst sagt snabbtänkt när man far fram i terrängen.

– När man tävlar måste man vara koncentrerad, förutom när man kommer in i ett flow så att man inte behöver tänka. Det är då det är som bäst, men det händer inte jätteofta. Adrenalinet jag får på cykeln när jag har självkontroll, det får jag inte av så mycket annat.

Emil Lindgren är nu inne på sitt 13:e år som proffs. Som 16-åring flyttade han hemifrån för att gå cykelgymnasium i Skara, och som 18-åring skrev han på för sitt första internationella proffsteam.

Nu tävlar han för svenska Serneke-Allebike. Genom åren har han hunnit med flera SM-segrar, topplaceringar på världscuper och i Bundesliga samt kört VM och – inte minst – OS i Peking 2008.

Då var han 23 år och ett framtidsnamn. Fyra år senare, då det var OS i London, petades han trots att han var rankad som nummer 17 i världen och hade fått startnummer 12. Men det spelade ingen roll, konstaterade han då på sin blogg:

"Jag cyklar helt enkelt för sakta enligt dem. Det jag blir mest ledsen över är att de som har tagit beslutet inte är något vidare insatta i mountainbike....Jag brukar vara den trevliga och glada grabben, men den här gången känner jag mig less och otroligt förbannad."

Med anledning av Rio har även de senaste åren handlat om att ta sig till ett OS, men SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, beslutade i dagarna att den enda inom mountainbike som får åka till Rio blir Falucyklisten Jenny Rissveds, 21, som är med i topp- och talangprogrammet.

Vägen till OS har varit minst sagt bökig för cyklisterna. Först var de tvungna att jaga nationspoäng, då man måste vara bland de bästa länderna i världen för att ens få en nationsplats. Sedan gällde det att övertyga SOK att de som individuella åkare kunde bli topp 8 på OS.

Denna gång var det ganska väntat att ingen svensk herre skulle få åka till Rio, så Emil Lindgren har tagit beskedet med mer ro än 2012.

– Det ser inte ljust ut, och jag är nog den första att förstå det, sa Lindgren så sent som dagen innan uttagningen.

De svenska kvalreglerna till OS är bland de hårdaste som finns, och om Sverige avsäger sig sin nationsplats går det till nästa land på tur. Det innebär att bättre åkare kan få stanna hemma, och sämre få delta i OS, beroende på vilket land de kommer från.

Normalt är det tuffare konkurrens på ett VM.

– Själva OS-systemet är som det är, det är synd. Förra OS var jag en av få som sa vad jag tyckte, konstaterar Emil Lindgren.

För egen del stördes hela OS-resan mot Rio av att han bröt armen i mars i fjol. Den första skadan efter mer än ett decennium som proffs.

– Det kom så oläglig det bara kunde, konstaterar han.

Emil Lindgren var tillbaka på sadeln efter bara några veckor, men besvärades av smärta under lång tid. För att inte tappa i ranking och missa poäng körde han ändå, men rasade från nummer 12 i världsrankingen till 134 vid årsskiftet 15/16. I nuläget har han plats 79 på UCI-rankingen. Lägre ranking innebär också en sämre startplats.

Inte en sport där man kan leva på gamla meriter.

– Man tappar snabbt i rankingen när man inte kan tävla, och egentligen var jag tillbaka efter sex veckor eftersom jag försökte rädda det. Men det gick ganska mycket sämre när jag kände smärta, och rent krasst borde jag ha vilat.

Känner du att du offrade dig själv för att Sverige skulle få en nationsplats?

– Nej, jag känner att jag offrade mig för mig själv. Jag har försökt allt jag kan för att få den där OS-platsen.

Trots att armbrottet förstörde mycket, försöker Emil Lindgren få ut något positivt av det:

– Det är något jag kan lära av i framtiden, och ge råd om till yngre. Det här kanske är grejen som gör att jag placerar mig på VM om några år.

FAKTA EMIL LINDGREN

Från: Falun, men uppväxt i Säter

Bor: Säter

Familj: sambo och två barn

Gör: proffscyklist inom MTB

Hemsida: emillindgren.com