Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassresa som tidsmaskin

Arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar behöver sina historiska berättelser, självbiografier och renodlade klassiska memoarer. Varför? Därför att historielösheten bland dagens många företrädare börjar bli alarmerande låg.

Annons

RecensionEn klassresa i demokratins tjänstav Svante PederssonUtgiven av: Faun Förlag

Det mest närliggande exemplet är på vilket sätt nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola vid Väsmans strand gick till. En gång i tiden var Brunnsvik arbetarrörelsens främsta kursgård och folkhögskola för generationer av fackliga och politiska företrädare. De som svek var framför allt Landsorganisationen, LO och Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.

Svante Pedersson, född 1919, skriver i sina memoarer bland annat om sin tid som LO-skolans föreståndare i Brunnsvik på 1950- och 60-talet. Han blev sedermera även föreståndare och ordförande för Brunnsviksskolornas elevhushåll. Svante verkade även som lärare på skolan i olika ämnen.
Det sista avsnittet om Brunnsvik skriver han med sorg i hjärtat. Nedläggningen är ett faktum. De sista eleverna lämnade skolan i juni i år.

Det är en detaljrik och kronologiskt skriven memoarbok. Svante berättar sakligt och redogörande vad han sysslat med under sin långa yrkesverksamma period under förra seklet. Det är en imponerande karriär som samtidigt bildar en relief till hela Sveriges utveckling från fattigt land till modern välfärdsstat.

Han redogör tydligt för sina olika politiska ställningstaganden genom åren. Svante kommer ursprungligen från Norrbotten. De stora politiska och ideologiska valen sker i ungdomen, först kommunist. Sedan socialdemokrat på grund av Stalin och Sovjetunionens diktatoriska styre över andra östeuropeiska länder. Svante blev banarbetare och anställd vid SJ.
Innehållsförteckningen och dispositionen av memoarboken gör det lätt att hitta till olika tidsperioder. Svante representerar en rödlistad och utrotningshotad art som envist stod kvar med sina forna rättviseideal oavsett den egna karriärens språng genom samhällsklasserna.
Svante Pederssons olika uppdrag genom åren imponerar. Efter tiden i Brunnsvik blev han chef för Stiftelsen Litteraturfrämjandet. Det skedde i mitten av 1960-talet. Huvuduppgiften var att dela ut priser och stipendier till författare och andra konstutövare och även främja intresset för litteratur och konst.
Under hans ledning premierades bland andra Tora Dahl, Bengt Emil Johnsson, Lars Ahlin, Birgitta Trotzig, Bo Carpelan, Jan Fridegård, Sara Lidman, P-O Enquist och en viss Lars Norén.

Svante hamnar sedan i Finansdepartementet, arbetar bland annat med medbestämmandefrågor, förvaltningsdemokrati och företagsdemokrati, fick tjänst som departementssekretare.
Ett annat avsnitt i boken handlar om åren på Transportarbetarförbundet som organisationschef under den mycket turbulenta perioden med Hans Ericson som ordförande. Svante Pedersson hamnade också i mediernas strålkastarljus, något tilltufsad och en erfarenhet rikare. ”Lärdomen av detta blev att vara mycket försiktig i relationen till massmedia”, skriver han.

Vilka slutsatser kan man dra av ett så långt och omfattande arbetsliv i arbetarrörelsens tjänst? Tja, det har egentligen aldrig varit särskilt lätt någon gång. Interna stridigheter och motsättningar har alltid funnits. Den politiska motståndaren är allestädes närvarande.
Då måste den egna ideologiska kompassen förbli funktionsduglig för att lyckas kryssa sig fram genom allehanda bråddjup och grundstötningar. Det är sällan något glamouröst arbete. Nej, snarare ett grått nötande med minnesanteckningar, sammanträdesprotokoll, stadgar och paragrafer. Så ser det demokratiska vardagsjobbet ut.

I efterordet konstaterar Svante att ”det fortfarande finns stora svårigheter att upprätthålla en god demokrati i våra folkrörelser.”
Problemet är större än så. När folkrörelserna inte längre befolkas med människor utan förvandlats till något annat, där det politiska partiet ser medlemmarna mer som hängivna supportrar än som fristående och självständigt tänkande människor då minskar syret i sammanträdeslokalerna, då återstår snart bara ja-sägarna.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se