Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassresenären som gjorde sin resa till studieobjekt

Annons


För drygt tio år sedan, i januari 2002, gick den franske sociologen Pierre Bourdieu bort efter en tids cancer. Man kan säga att det var ett globalt dödsfall, såväl i forskar­världen som på de kulturella fälten världen över. De flesta med minsta intresse för statuskampen inom litteraturen kände till åtminstone något av hans centrala begrepp, som habitus, fält eller symboliskt kapital. Att hans död uppmärksammades stort i Frankrike förvånar ingen, eftersom Frankrike är ett land som alltid är i stort behov av intellektuella giganter – så stort att när dessa egentligen inte längre finns så får vad som helst duga, vilket bevisas av Bernard-Henri Lévys mediala stjärnstatus som evigt ny filosof det senaste kvartsseklet. (Bourdieu avskydde honom naturligtvis; hans ytliga gester, hans legitimering av nyliberala tankefigurer och hans ovilja mot hårt empiriskt arbete stred mot allt vad Bourdieu trodde på.)

Man kan notera att det i svensk press knappt skrevs en rad om Bourdieu i samband med tioårsminnet. I Frankrike firades det förstås, med åtskilliga artiklar i bland annat Le Monde, särskilt som fransk intellektuell debatt sedan ganska länge saknar de riktigt stora fixstjärnorna. Den sista betydande generationen franska tänkare var nog just den som Bourdieu ingick i: där fanns både Michel Foucault (död 1984) och Jacques Derrida (död 2004). De var studiekamrater på École Normale Supérieure, den franska elitskola som gav och fortfarande ger inträdesbiljetten till landets eliter. Där, på Rue d’Ulm i Paris, kläcktes presidentämnen och filosofer på löpande band. Ingenstans i Europa finns egentligen någon motsvarighet till detta akademiska och politiska maktcentrum.

Men även i Frankrike förmärktes möjligen något pliktskyldigt i hyllningarna till den döde sociologen. Nästan litet krampartat upprepades det att han numera är en av de mest citerade forskarna i världen.
För något har hänt. Alltmer börjar jag tro att vi stigit in i en era där Bourdieus sociologi inte längre är till så särskilt stor hjälp för att förstå avgörande skeenden i vår egen tid. Och inte bara det: själva hans hjälplöshet kanske i sig berättar mer om vår tid än det han faktiskt ännu kan hjälpa oss med. Vad är det då som har hänt?

När jag skriver ned Pierre Bourdieus namn på datorskärmen reaktiveras personliga minnen från de senaste tjugofem åren. Jag stötte första gången på hans teorier under åttiotalet, framförallt då jag som nykläckt kulturjournalist började skriva i Dagens Nyheter. Plötsligt stod jag ju inför ett mycket tydligt bourdieuskt fält. Här fanns uppenbarligen vissa spelregler, en uppsättning åtråvärda positioner och samtidigt pågick – det här var mot slutet av åttiotalet – en ganska kraftig förvandling av det litterära fältet. Marxismen och alla de ekon den lämnat i litteraturen och samhälls­debatten klingade sakta men säkert bort, ingen ville ha med Marx att göra, både för att denne mästertänkare hörde till en svunnen era och för att termer som produktions­förhållanden eller maktkategorier som ägande inte verkade nog subtila längre. Jag läste en mycket snillrik analys av Bourdieukännaren Donald Broady – sedermera professor på Lärarhögskolan – om hur den svenska kultursidesvärlden förändrats under loppet av åttiotalet, från samhällstillvändhet till en allt starkare betoning av den estetiska polen i detta fält. Det var närapå som en uppenbarelse att se maktstriderna på DN:s och SvD:s, Aftonbladets och Expressens kultursidor avtäckas med den franske sociologens redskap. Man förstod mycket bättre varför en Horace Engdahl, född med kulturellt kapital och snart främste importör av eftertraktade kontinentala tankefigurer, fick den roll han fick som anförare av poststrukturalismen eller varför realism förkastades till förmån för språkspel.

Jag och en kollega, Björn Gunnarsson som då skrev i Göteborgs-Posten, hälsade på hos Donald Broady i hans villa ute på Lidingö. På sjuttiotalet hade Broady trängt allt djupare in i Marx labyrinter. Nu satt han istället där med Bourdieu som husgud. (För att bräcka Derrida krävdes ett lika fint franskt vin). När kapitalströmmarna på det kulturella fältet klarnade fylldes mitt och Gunnarssons medvetanden av ett slags ironisk tillfredsställelse: Aha, det är så här det fungerar! Hemligheterna uppdagades – men liksom ändå bara för de invigda. Och vi skickade iväg en sprakande bourdieusk fältanalys, full av raffinerade personangrepp och misantropiska positionsbestämningar, av den samtida kultur­sidesvärlden i tidskriften Ord & Bild som rörde upp en del rabalder omkring år 1990.

Samma år recenserade jag i DN i översvallande ordalag Broadys 600-sidiga avhandling om Bourdieu. På ett bibliotek beställde jag nyligen fram den andra upplagan av avhandlingen och såg då att min långa DN-recension var citerad på fliken med datum och allt: ”Här är en avhandling som kommer att få inflytande.”

Vad var det i Bourdieus teori som kunde ge en sådan som mig, en klassresenär på odyssé uppåt genom kultur­offentligheten, så starka rysningar av välbehag?
Svar: Att den diffusa makt som utgår från symboliskt kapital – det vill säga hela det förfinade systemet av smak och distinktionsförmåga – blev synlig. Men inte bara det. Det fanns något personligt där också. I viss mening är denne sociologs kulturteori nämligen en teori om honom själv, ja, ett slags opersonlig självbiografi. Pierre Bourdieu föddes i den lilla byn Denguin, i sydvästra Frankrike, nära Pyrenéerna. Hans far var lantarbetare och sedermera brevbärare. Att från den socialt blygsamma startpunkten slutligen hamna i Collège de France, som en intellektuell celebrité, innebar en mirakulös klassresa. Hur mirakulös den i själva verket är går nog inte att förstå om man inte mäter den mot den extremt hierarkiska franska kulturen. Kanske finns det för övrigt en mer smärtsam identitetshistoria hos Bourdieu än vad han själv vågade tillstå. Han stod med en fot i den occitanska kulturen, ja, var i viss mening tvåspråkig och talade som barn en dialekt om ligger nära ett av de franska minoritetsspråk som först i våra dagar fått visst erkännande.

Varje klassresenär känner nog svindeln i den outtalade historia som så många av Bourdieus texter berättar: att komma underifrån och röra sig uppåt, förbi fördomar och grindvakter – eller stängas ute av de hemliga koderna. Jag älskade att ta del av hans dekonstruktion av den store intellektuelle, med Jean-Paul Sartre som typfall. Sartre krympte här ner till en förutsägbar produkt av ett franskt utbildningsväsende i dess mest kapitalintensiva skikt. Men lika förundrad blev jag över Pierre Bourdieus djärva steg ut ur den rena filosofin till den mer smutsiga sociologin eller etnologin. Han har själv beskrivit det som att han aldrig riktigt insåg att han efter hand lämnade den rena filosofins domäner när han bedrev sina studier av fattiga stammar i Algeriet eller av franska bönder. På avstånd ser det ut som om hans bakgrund sög honom tillbaka till de underprivilegierade människornas liv.

På sätt och vis illustrerar Bourdieus karriär det löfte, och den reella möjlighet till socialt uppåtstigande, som europeisk efterkrigstid erbjöd människor ur de lägre klasserna. I Sverige heter det rekordåren, i Frankrike talar man om ”Les trentes glorieuses” – de ärorika trettio åren från 1946-75. Stabil kapitalism, standardstegring och expanderande välfärdsstat slungade en lantarbetarson från provinsen genom de sociala hierarkierna ända till toppen. Längs den banan beskrev den listige uppkomlingen dessa hierarkier och vilka lagar som styrde dem.
Åttiotalets vänsterbaksmälla lyfte sedan Bourdieu till den främste maktkritikern, eller i varje fall den mest prestigefyllde. Han ersatte Marx. Erbjöd ett bättre alternativ än postmodernister och reaktionära nya filosofer. Donald Broady menade i sin avhandling rentav att Bourdieu inte var någon samhällsteoretiker, utan snarare en kunskapsteoretiker. Det smällde högre i en tid som mer och mer lämnade samhällskritiken bakom sig.

Göran Greider