Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Klimatfrågan måste prioriteras

Den här veckan är klimatfrågan i centrum. Det borde den vara alltid. Att den är i centrum nu beror på att på fredag presenteras en rapport från FN:s klimatpanel, IPCC. Det ska ske på ett möte som hålls denna vecka i Stockholm.

Annons

Läget är allvarligt vad gäller den ökade halten koldioxid i atmosfären. Den ger en global uppvärmning, vilket nu är bevisat bortom all tvivel.
Mänskligheten har ju i några hundra år eldat fossila bränslen, kol, gas och olja, i en mängd som aldrig skett tidigare. Självklart så har det satt avtryck, i form av ökad mängd koldioxid (högt upp) i luften.
Det finns naturliga variationer i koldioxidens mängd över tid. Men de utsläpps som gjorts hamnar ovanpå det och kan lika väl förstärka negativa tendenser med hög koldioxidhalt, som genom vulkanutbrott, som spela mindre roll, exempelvis om det råkar vara en period med färre vulkanutbrott.

Det talas om att jorden närmar sig en uppvärmning med i snitt två grader. Det är mycket i detta sammanhang, och har variationer där vissa områden inte påverkas och andra får höjd temperatur med fyra grader. Det sätter igång processer, som smältning av glaciärer och polarisar. När de processerna satt igång går de inte att göra ogjorda.
Risk uppstår att lägen där saker tippar över inträffar. Ett omtalat sådant är att så mycket sötvatten rinner ut i norra Atlanten, till följd av smält is på Grönland och över nordpolen, att salthalten minskar och att Golfströmmen påverkas. Detta antingen genom att den försvagas eller upphör.

Det skulle medföra stora förändringar av klimatet i norra Europa och de skulle bli svåra att göra ogjorda eftersom det inte går att stoppa tillbaka sötvatten i form av is till Grönlands landmassa och som istäcke över nordpolen.
Risk finns att det inte går att stoppa den globala uppvärmningen vid två grader, utan att den kommer öka till tre eller fyra grader. Då kan mycket förändras, tippa över, snabbare och mer omfattande.
I den industrialiserade världen, västra Europa och en del länder till, har mycket gjorts. Sverige hör dit. Dessa länder är de rikaste i världen och har haft råd att göra en rad saker. Ändå skulle det gå att göra än mer här.
Det talas om bilarnas utsläpp, av koldioxid, och att det snabbare borde ske en omställning till bilar som går på el eller förnybart bränsle som etanol. Förslag om styrmedel med rabatter och avgifter på nya bilar för att åstadkomma det kom från en utredning i går.

Bilarna är dock inte de enda som avger koldioxid. Lastbilstrafiken har ökat mycket i Sverige de senaste årtiondena och mycket transporter sker på det sättet. Inte sällan tankar lastbilar som fraktar varor genom Sverige diesel i utlandet där det är billigare och bränslet har lägre kvalitet (mycket utsläpp).
På liknande sätt är det med sjötrafiken. Den drivs med drivmedel som ofta köpts billigt och som avger utsläpp.

Även om Sverige inte eldar just något med kol och olja eldar flera av våra grannländer med särskilt kol. En del av utsläppen från det renas bra, men ännu finns verk som avger mycket utsläpp. Samma gäller verk, särskilt koleldade, i mer fjärran länder.
Australien är ett välutvecklat, rikt (industri-)land och får nästan all sin el från kolkraft trots att betingelserna för alternativa energikällor som solkraft (det inre av kontinenten är solrik och varm) och vindkraft (kustområden är blåsiga).
Och Japan som nyss stängde de sista kärnkraftverkens drift kompenserar det nu med maximal kolkraft för sin elförsörjning.
Mest av alla ökar dock Kina sin eldning av fossila bränslen (främst kol). Landet satsar även mycket på solceller, men det och annan alternativ energi som vind- och vågkraft, täcker bara någon enstaka procent av elbehovet.
Avancerade tekniska förslag finns på att rena jordens atmosfär från koldioxid. Flera av dem är genomförbara. Det finns dock frågetecken runt deras kapacitet och effektivitet. Och så är de mer eller mindre dyra, särskilt om det ska ske i stor skala.

Just frågan vem som ska göra insatser för att minska koldioxidutsläppen, eller minska ökningstakten av dem, är en internationell stötesten. Ytterst kokar det ned till en kostnadsfråga. Vem som ska betala, och hur mycket, är det stora problemet. Det kan väcka slitningar och tvister mellan länder.
Ökningen är nu störst utanför det som brukar kallas västländerna, främst västra Europa och Nordamerika. Men där är ännu utsläppen per invånare små, jämfört med nivån i västra Europa och Nordamerika.
Att anslå rejäla resurser är svårt i alla länder om det inte finns en folklig medvetenhet och vilja om att göra så. Uppmärksamheten på IPCC och dess rapport är därmed viktig, i Sverige och andra länder.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se